Avslutade strålningen för tolv dagar sedan. Då hade det börjat blossa upp små plitor som kliade infernaliskt, men de är redan i avtagande. En mystisk brun ring har uppenbarat sig runt vårtgården, ser konstigt ut men är tydligen inget ovanligt och ska försvinna så småningom.
Om drygt två veckor ska jag på återbesök till specialistsjuksköterska. Exakt vad som kommer att ske då vet jag inte, men jag kommer att ta upp frågan om borttagning av äggstockarna i alla fall. Det är hög prioritet på det för mig, är mer orolig att få cancer där nu än att det ska återkomma i brösten.
lördag 28 juni 2014
söndag 8 juni 2014
Oro - ränta på framtidens eventuella problem
Jag har nu fått tio strålningar av 16 och tänker mer och mer på hur mycket bättre jag mått inför strålningen om jag inte sett de där otäcka bilderna på sönderbrända bröst, eller hört den där läkaren tala om "brännskador".
Jag har, ända sedan datum för strålningsstart bokats varit jättenervös för att bli totalt sönderbränd. Kanske låter fånigt när man tänker på varför jag ska strålas, men så har det ändå varit. Ett bekymmer i taget liksom. Men varför ta ut dom i förskott???
Eftersom jag bara får 16 strålningar är dosen lite större varje gång än för de som får 25 (andra varianter finns säkert också) men trots det har jag just inga besvär alls. Visst är huden på det strålade bröstet lite rosa, ungefär som jag hade solat lite för mycket. Visst skaver det mot bröstvårtan när jag motionerar om jag inte tänker mig för (läs - väljer en riktigt bra BH). Men mer än så är det inte. Visst kan det hända saker de här sista gångerna jag har kvar. Men nu vågar jag äntligen hoppas på att jag kommer att klara mig ifrån de värsta biverkningarna av strålningen.
Samma sak med Tamoxifen - fast där är det kanske för tidigt att ropa hej ännu. Men hittills har biverkningarna varit marginella. En och annan värmevallning har jag ju känt men mer än så är det inte. Den viktnedgång jag påbörjade före min diagnos rullar på planenligt utan problem. Det trodde jag inte när jag läste att ämnesomsättningen minskar med 30%. Förnekar inte att det kanske är en korrekt uppgift, men ifrågasätter att det skulle gälla alla, troligen är det väl som med de flesta biverkningar att några drabbas, andra inte.
Om jag hade hittat mer info om att det kan vara problemfritt också så hade jag i alla fall fått lite balans i mina funderingar kring hur det skulle bli för just mig. Gissar att det finns fler som känner så - man vill veta att det finns hopp, att det kan gå lätt och att biverkningarna kan vara minimala. Då slipper man i alla fall ta ut onödig oro i förväg.
Jag har, ända sedan datum för strålningsstart bokats varit jättenervös för att bli totalt sönderbränd. Kanske låter fånigt när man tänker på varför jag ska strålas, men så har det ändå varit. Ett bekymmer i taget liksom. Men varför ta ut dom i förskott???
Eftersom jag bara får 16 strålningar är dosen lite större varje gång än för de som får 25 (andra varianter finns säkert också) men trots det har jag just inga besvär alls. Visst är huden på det strålade bröstet lite rosa, ungefär som jag hade solat lite för mycket. Visst skaver det mot bröstvårtan när jag motionerar om jag inte tänker mig för (läs - väljer en riktigt bra BH). Men mer än så är det inte. Visst kan det hända saker de här sista gångerna jag har kvar. Men nu vågar jag äntligen hoppas på att jag kommer att klara mig ifrån de värsta biverkningarna av strålningen.
Samma sak med Tamoxifen - fast där är det kanske för tidigt att ropa hej ännu. Men hittills har biverkningarna varit marginella. En och annan värmevallning har jag ju känt men mer än så är det inte. Den viktnedgång jag påbörjade före min diagnos rullar på planenligt utan problem. Det trodde jag inte när jag läste att ämnesomsättningen minskar med 30%. Förnekar inte att det kanske är en korrekt uppgift, men ifrågasätter att det skulle gälla alla, troligen är det väl som med de flesta biverkningar att några drabbas, andra inte.
Om jag hade hittat mer info om att det kan vara problemfritt också så hade jag i alla fall fått lite balans i mina funderingar kring hur det skulle bli för just mig. Gissar att det finns fler som känner så - man vill veta att det finns hopp, att det kan gå lätt och att biverkningarna kan vara minimala. Då slipper man i alla fall ta ut onödig oro i förväg.
söndag 1 juni 2014
Insamling till Cancerfonden
Vill tacka för inkomna bidrag till Cancerhoppet. Varje krona är viktig så att fler kan bli botade i framtiden.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)