Jag har nu fått tio strålningar av 16 och tänker mer och mer på hur mycket bättre jag mått inför strålningen om jag inte sett de där otäcka bilderna på sönderbrända bröst, eller hört den där läkaren tala om "brännskador".
Jag har, ända sedan datum för strålningsstart bokats varit jättenervös för att bli totalt sönderbränd. Kanske låter fånigt när man tänker på varför jag ska strålas, men så har det ändå varit. Ett bekymmer i taget liksom. Men varför ta ut dom i förskott???
Eftersom jag bara får 16 strålningar är dosen lite större varje gång än för de som får 25 (andra varianter finns säkert också) men trots det har jag just inga besvär alls. Visst är huden på det strålade bröstet lite rosa, ungefär som jag hade solat lite för mycket. Visst skaver det mot bröstvårtan när jag motionerar om jag inte tänker mig för (läs - väljer en riktigt bra BH). Men mer än så är det inte. Visst kan det hända saker de här sista gångerna jag har kvar. Men nu vågar jag äntligen hoppas på att jag kommer att klara mig ifrån de värsta biverkningarna av strålningen.
Samma sak med Tamoxifen - fast där är det kanske för tidigt att ropa hej ännu. Men hittills har biverkningarna varit marginella. En och annan värmevallning har jag ju känt men mer än så är det inte. Den viktnedgång jag påbörjade före min diagnos rullar på planenligt utan problem. Det trodde jag inte när jag läste att ämnesomsättningen minskar med 30%. Förnekar inte att det kanske är en korrekt uppgift, men ifrågasätter att det skulle gälla alla, troligen är det väl som med de flesta biverkningar att några drabbas, andra inte.
Om jag hade hittat mer info om att det kan vara problemfritt också så hade jag i alla fall fått lite balans i mina funderingar kring hur det skulle bli för just mig. Gissar att det finns fler som känner så - man vill veta att det finns hopp, att det kan gå lätt och att biverkningarna kan vara minimala. Då slipper man i alla fall ta ut onödig oro i förväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar