Igår var jag på uppföljningsbesök hos specialistsjuksköterska. Det har gått en månad sedan sista strålningstillfället. Allt såg bra ut sa hon. Det stramande jag känner ibland i axeln är inget att oroa sig för, strålningen i kombination med den tidigare operationen kan göra att viss stelhet sitter kvar länge. Så det är bara att fortsätta med de övningar jag gör. Kan också återuppta simningen nu när allt är läkt. Det ska bli jätteskönt!
När jag frågade hur det gått med utredningen av ev ärftlighetsfaktor och min oro för äggstockscancer blev det nästa bortviftat. Efter lite tjat fick jag i alla fall veta att det skickats nån remiss nånstans men att inget hänt "för nu var det ju semestertider". Jotack, det vet jag, men har det verkligen varit det sen 2 maj??? Förtroendet för hur de följer upp saker fick sig en rejäl törn när första frågan hon ställde gällde vid vilket sjukhus jag fått strålningen. Och mitt förvånade svar blev: Här!
Tycker det är konstigt (och felprioriterat) att vården inte kan ta helhetsgrepp. Ska man behöva spela sammanbrott för att hamna hos kurator och sen få en ordentlig koll?
Nu tänker jag se till att få äggstockarna noga kollade någon annanstans, eftersom den cancerklinik där jag redan är inskriven tydligen inte är intresserade av något annat än att följa upp min bröstcanceroperation. Mammografi om ett halvår - tack och adjö! Javisstja - dom tänker visst ringa och höra hur jag mår också. Smart! Särskilt som jag är tillsagd att kontakta dom om det händer något. Ännu smartare eftersom jag är hörselskadad och vet att jag kommer att få problem att höra och förstå min kontaktsjuksköterskas kraftiga brytning i telefon. Men mail - Nä, det använder dom inte på den här avdelningen :-(
Det är det gamla vanliga - för att vara sjuk måste man vara stark, envis och tålmodig. Och gärna rätt frisk också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar