Uppföljningsbesök

Igår var jag på uppföljningsbesök hos specialistsjuksköterska. Det har gått en månad sedan sista strålningstillfället. Allt såg bra ut sa hon. Det stramande jag känner ibland i axeln är inget att oroa sig för, strålningen i kombination med den tidigare operationen kan göra att viss stelhet sitter kvar länge. Så det är bara att fortsätta med de övningar jag gör. Kan också återuppta simningen nu när allt är läkt. Det ska bli jätteskönt!

När jag frågade hur det gått med utredningen av ev ärftlighetsfaktor och min oro för äggstockscancer blev det nästa bortviftat. Efter lite tjat fick jag i alla fall veta att det skickats nån remiss nånstans men att inget hänt "för nu var det ju semestertider". Jotack, det vet jag, men har det verkligen varit det sen 2 maj??? Förtroendet för hur de följer upp saker fick sig en rejäl törn när första frågan hon ställde gällde vid vilket sjukhus jag fått strålningen. Och mitt förvånade svar blev: Här!

Tycker det är konstigt (och felprioriterat) att vården inte kan ta helhetsgrepp. Ska man behöva spela sammanbrott för att hamna hos kurator och sen få en ordentlig koll? 

Nu tänker jag se till att få äggstockarna noga kollade någon annanstans, eftersom den cancerklinik där jag redan är inskriven tydligen inte är intresserade av något annat än att följa upp min bröstcanceroperation. Mammografi om ett halvår - tack och adjö! Javisstja - dom tänker visst ringa och höra hur jag mår också. Smart! Särskilt som jag är tillsagd att kontakta dom om det händer något. Ännu smartare eftersom jag är hörselskadad och vet att jag kommer att få problem att höra och förstå min kontaktsjuksköterskas kraftiga brytning i telefon. Men mail - Nä, det använder dom inte på den här avdelningen :-(

Det är det gamla vanliga - för att vara sjuk måste man vara stark, envis och tålmodig. Och gärna rätt frisk också!

Mellantid

Avslutade strålningen för tolv dagar sedan. Då hade det börjat blossa upp små plitor som kliade infernaliskt, men de är redan i avtagande. En mystisk brun ring har uppenbarat sig runt vårtgården, ser konstigt ut men är tydligen inget ovanligt och ska försvinna så småningom.
Om drygt två veckor ska jag på återbesök till specialistsjuksköterska. Exakt vad som kommer att ske då vet jag inte, men jag kommer att ta upp frågan om borttagning av äggstockarna i alla fall. Det är hög prioritet på det för mig, är mer orolig att få cancer där nu än att det ska återkomma i brösten.

Oro - ränta på framtidens eventuella problem

Jag har nu fått tio strålningar av 16 och tänker mer och mer på hur mycket bättre jag mått inför strålningen om jag inte sett de där otäcka bilderna på sönderbrända bröst, eller hört den där läkaren tala om "brännskador".

Jag har, ända sedan datum för strålningsstart bokats varit jättenervös för att bli totalt sönderbränd. Kanske låter fånigt när man tänker på varför jag ska strålas, men så har det ändå varit. Ett bekymmer i taget liksom. Men varför ta ut dom i förskott???

Eftersom jag bara får 16 strålningar är dosen lite större varje gång än för de som får 25 (andra varianter finns säkert också) men trots det har jag just inga besvär alls. Visst är huden på det strålade bröstet lite rosa, ungefär som jag hade solat lite för mycket. Visst skaver det mot bröstvårtan när jag motionerar om jag inte tänker mig för (läs - väljer en riktigt bra BH). Men mer än så är det inte. Visst kan det hända saker de här sista gångerna jag har kvar. Men nu vågar jag äntligen hoppas på att jag kommer att klara mig ifrån de värsta biverkningarna av strålningen.

Samma sak med Tamoxifen - fast där är det kanske för tidigt att ropa hej ännu. Men hittills har biverkningarna varit marginella. En och annan värmevallning har jag ju känt men mer än så är det inte. Den viktnedgång jag påbörjade före min diagnos rullar på planenligt utan problem. Det trodde jag inte när jag läste att ämnesomsättningen minskar med 30%. Förnekar inte att det kanske är en korrekt uppgift, men ifrågasätter att det skulle gälla alla, troligen är det väl som med de flesta biverkningar att några drabbas, andra inte.

Om jag hade hittat mer info om att det kan vara problemfritt också så hade jag i alla fall fått lite balans i mina funderingar kring hur det skulle bli för just mig. Gissar att det finns fler som känner så - man vill veta att det finns hopp, att det kan gå lätt och att biverkningarna kan vara minimala. Då slipper man i alla fall ta ut onödig oro i förväg.

Insamling till Cancerfonden

Vill tacka för inkomna bidrag till Cancerhoppet. Varje krona är viktig så att fler kan bli botade i framtiden.

Strålande effekter

Har fått fem av 16 stråldoser nu. Det går väl rätt bra än så länge men jag har känt mig lite trött. Vet dock inte säkert om det beror på strålningen, kan lika gärna vara det faktum att jag är igång för mycket med sånt jag gillar och bor i kappsäck mestadels. Vet ju att jag behöver dagar att landa på, att skrota runt i min egen takt, men det har inte funnits några sådana dagar de senaste två veckorna - bara några kvällar.

Vad gäller tamoxifen får jag nog kapitulera nu och konstatera att det har blivit biverkningar i form av vallningar. Inga svåra eller särskilt ofta, men det som kommer är något som inte känts av på många år så orsaken måste vara hormonpåverkan från tabletterna. Mitt humör är inte heller det allra bästa, är lite PMS-ig ibland (fast jag inte haft mens på flera år) och blir lätt irriterad när något inte går som jag vill. Kanske också beror på tabletterna eller också på något helt annat. Men vet ju aldrig bestämt vad som är vad, bara hur det är. Just nu.

Det är ju också så att cancern blir mycket mer påtaglig när man varje vardag måste till strålbehandlingen. Veckorna före var det som den nästan inte fanns, nu blir man påmind varje dag och tankarna kommer väl närmre på något sätt. Men man vet så lite om vad som komma skall. Viktigast för mig är att må så bra jag kan här och nu.

Därför ska jag idag ta en riktigt lång promenad med mina nya bungypump-stavar och rensa hjärnan, få frisk luft och motion. Landa. Glad för denna lediga torsdag. I morgon är det behandling igen...

Börjat med strålbehandlingen

Förra veckan började jag med strålbehandlingen. På torsdagen blev det ett längre möte med inställningar och tester samt en första strålning. På fredagen gick jag på drop-in-tid och det tog bara 10-12 minuter. En svag rodnad på bröstet men i övrigt inget som märks. Har skaffat en lotion på Apoteket som jag smörjer med flera gånger om dagen för att förhindra uttorkning av huden så mycket som möjligt. 

Min strålningsperiod ligger ju över Kristi Flygare och även Sveriges nationaldag så det blir lediga dagar förutom helgerna och max fyra dagars strålning i sträck (den här veckan) vilket kanske underlättar något. Har blivit varnad för trötthet men det kommer inte förrän efter ett par veckors strålning säger dom. Vissa är sjukskrivna under strålningen, andra jobbar som vanligt och jag - ja, jag jobbar lika ovanligt som vanligt, fast det har varit lite tjockt i kalendern nu ett tag om jag ska vara helt uppriktigt. Det jobbigaste den närmaste tiden blir dock att jag måste ta mig till SöS varenda vardag oavsett om jag har något annat inbokat eller vill jobba hemifrån den dagen. Ovant för mig och tröttsamt bara det!

Men det får gå, bara det nu hjälper mot den här objudna gästen.

Frisk sjukvård

Min diagnos, som jag fick i februari, fick mig att äntligen ta itu med en del ovanor jag dragits med en tid. Att äta för mycket godis och se för mycket på TV till exempel. Det är alltid lätt att vara entusiastisk i början (tänk på alla nyårslöften) men nu har det gått flera månader och det har gått bra. Jag motionerar flera gånger i veckan på olika sätt. Min redan ägandes motionscykel har fått jobba en hel del, sen går jag på gym och simhall också ca 1 gg/vecka förutom långa promenader med eller utan stavar.

Maten funkar bättre också, känner inte samma sötsug heller och mår oförskämt bra. Får man må bra när man har cancer??? Har gått ner fem kilo trots att jag äter Tamoxifen sen en tid och det ska man ju gå upp av, sägs det.

Det känns nästan overkligt att jag får må så bra, att man kan må bra i den här situationen. Är jättelättad att jag sluppit cellgifter och de tyngsta behandlingarna förstås. I övermorgon börjar strålningen då blir sjukdomen säkert mer påtaglig igen under en tid. Men nånstans vet jag förstås att det kanske inte alltid kommer att vara så här bra, att det kan bli riktigt, riktigt dåligt. Men vill inte låta den vetskapen förstöra hur jag mår just nu och här.

Kanske känns mitt inlägg provocerande för er som har det riktigt jobbigt, men för er som kanske just fått diagnosen vill jag gärna dela med mig av att det kan gå att må bra ändå. Alla gör det inte, men delar vi med oss så blir nog resan lite enklare för oss alla även om förutsättningar och mående är väldigt individuellt.