Strålande effekter

Har fått fem av 16 stråldoser nu. Det går väl rätt bra än så länge men jag har känt mig lite trött. Vet dock inte säkert om det beror på strålningen, kan lika gärna vara det faktum att jag är igång för mycket med sånt jag gillar och bor i kappsäck mestadels. Vet ju att jag behöver dagar att landa på, att skrota runt i min egen takt, men det har inte funnits några sådana dagar de senaste två veckorna - bara några kvällar.

Vad gäller tamoxifen får jag nog kapitulera nu och konstatera att det har blivit biverkningar i form av vallningar. Inga svåra eller särskilt ofta, men det som kommer är något som inte känts av på många år så orsaken måste vara hormonpåverkan från tabletterna. Mitt humör är inte heller det allra bästa, är lite PMS-ig ibland (fast jag inte haft mens på flera år) och blir lätt irriterad när något inte går som jag vill. Kanske också beror på tabletterna eller också på något helt annat. Men vet ju aldrig bestämt vad som är vad, bara hur det är. Just nu.

Det är ju också så att cancern blir mycket mer påtaglig när man varje vardag måste till strålbehandlingen. Veckorna före var det som den nästan inte fanns, nu blir man påmind varje dag och tankarna kommer väl närmre på något sätt. Men man vet så lite om vad som komma skall. Viktigast för mig är att må så bra jag kan här och nu.

Därför ska jag idag ta en riktigt lång promenad med mina nya bungypump-stavar och rensa hjärnan, få frisk luft och motion. Landa. Glad för denna lediga torsdag. I morgon är det behandling igen...

Börjat med strålbehandlingen

Förra veckan började jag med strålbehandlingen. På torsdagen blev det ett längre möte med inställningar och tester samt en första strålning. På fredagen gick jag på drop-in-tid och det tog bara 10-12 minuter. En svag rodnad på bröstet men i övrigt inget som märks. Har skaffat en lotion på Apoteket som jag smörjer med flera gånger om dagen för att förhindra uttorkning av huden så mycket som möjligt. 

Min strålningsperiod ligger ju över Kristi Flygare och även Sveriges nationaldag så det blir lediga dagar förutom helgerna och max fyra dagars strålning i sträck (den här veckan) vilket kanske underlättar något. Har blivit varnad för trötthet men det kommer inte förrän efter ett par veckors strålning säger dom. Vissa är sjukskrivna under strålningen, andra jobbar som vanligt och jag - ja, jag jobbar lika ovanligt som vanligt, fast det har varit lite tjockt i kalendern nu ett tag om jag ska vara helt uppriktigt. Det jobbigaste den närmaste tiden blir dock att jag måste ta mig till SöS varenda vardag oavsett om jag har något annat inbokat eller vill jobba hemifrån den dagen. Ovant för mig och tröttsamt bara det!

Men det får gå, bara det nu hjälper mot den här objudna gästen.

Frisk sjukvård

Min diagnos, som jag fick i februari, fick mig att äntligen ta itu med en del ovanor jag dragits med en tid. Att äta för mycket godis och se för mycket på TV till exempel. Det är alltid lätt att vara entusiastisk i början (tänk på alla nyårslöften) men nu har det gått flera månader och det har gått bra. Jag motionerar flera gånger i veckan på olika sätt. Min redan ägandes motionscykel har fått jobba en hel del, sen går jag på gym och simhall också ca 1 gg/vecka förutom långa promenader med eller utan stavar.

Maten funkar bättre också, känner inte samma sötsug heller och mår oförskämt bra. Får man må bra när man har cancer??? Har gått ner fem kilo trots att jag äter Tamoxifen sen en tid och det ska man ju gå upp av, sägs det.

Det känns nästan overkligt att jag får må så bra, att man kan må bra i den här situationen. Är jättelättad att jag sluppit cellgifter och de tyngsta behandlingarna förstås. I övermorgon börjar strålningen då blir sjukdomen säkert mer påtaglig igen under en tid. Men nånstans vet jag förstås att det kanske inte alltid kommer att vara så här bra, att det kan bli riktigt, riktigt dåligt. Men vill inte låta den vetskapen förstöra hur jag mår just nu och här.

Kanske känns mitt inlägg provocerande för er som har det riktigt jobbigt, men för er som kanske just fått diagnosen vill jag gärna dela med mig av att det kan gå att må bra ändå. Alla gör det inte, men delar vi med oss så blir nog resan lite enklare för oss alla även om förutsättningar och mående är väldigt individuellt.

Defintionsfråga

Undrar lite smått om jag har cancer ifall allt är bortopererat, eller om jag har cancer för att jag behöver efterbehandling av den åkomma man kirurgiskt åtgärdat. Eller om jag har cancer bara för att jag tänker på det och för att jag har ett ärr på ena bröstet. En definitionsfråga.

Om en vecka....

...börjar strålningen.

Ärret på bröstet har läkt fint, men lite buckligt är det ju fast jag ordentligt haft det tejpat hela tiden sen operationen. I och med strålningsstart måste tejpen bort. Ganska logiskt eftersom huden blir känslig och torr. Funderar över att man börjar strålning så snart medan ärren fortfarande lyser röda (har ett litet ärr upp mot armhålan också där man tog några lymfor (osmittade). Men förhoppningsvis vet dom vad dom gör.

I Facebookgruppen diskuteras om man ska göra uppehåll med Tamoxifen eller inte under strålning. Jag fick ingen information om det när onkologen skrev ut receptet. Han sa bara "du kan börja direkt eller vänta lite om du tycker du behöver fundera lite först". Jag började direkt och mår fortfarande bra. Kanske beror det på att jag börjat motionera och även äta lite bättre, eller också beror det helt enkelt på att jag hör till dem som inte får biverkningar. Eller möjligen på att sådana kommer först senare.

Jag har gått ner i vikt också och är väldigt glad över det och kan bara hoppas att det fortsätter några kilo till. Sammantaget känns det som jag själv har kontrollen fortfarande. Cancern vinner inte över mig utan jag mår nästan som vanligt, möjligen lite bättre, konstigt nog.

Hur det känns nästa vecka på väg till strålningen vet jag däremot inte - men "idag mår jag bra".

Vikt och motion

En gång i tiden var jag vältränad idrottare, men det var då det. Under många, många år låg ändå min vikt stilla, hade hundar och var ute och gick flera gånger om dagen, rörde mig en del men motionerade väl inte i egentlig bemärkelse. Runt 50-årsåldern förändrades det lite och vikten började öka så smått men jag gjorde först inget åt det.

En vår bestämde jag mig dock och plockade bort ett antal överflödskilon. För många tyckte en del men jag var nöjd. Lyckades, som så många andra inte hålla mig kvar utan kilona har åter samlats runt magen och redan innan jag fick min cancerdiagnos hade jag bestämt mig för att det var dags att göra något, men ändå inte kommit igång. Riktigt. Mitt största bekymmer var då att jag rörde mig alldeles för lite. Dagarna går åt till att sitta på bussar eller bakom datorer. Kvällarna slutade alldeles för ofta i soffan med TV eller bok och i värsta fall något gott på soffbordet.

Så kom då cancern och inget ont som inte har något gott med sig. Motivationen att förbättra ork och kondition kom direkt - jag vet ju att det kan komma bistrare tider och tuffare behandlingar och då måste kroppen vara stark. Sen fick jag Tamoxifen utskrivet och strax därefter klart för mig att man kan gå upp i vikt av sådana antihormontabletter. 

Nu har jag sedan två veckor lagt om kosten lite och även börjat motionera om inte varje, så åtminstone varannan dag. Motionscykel framför TV, långa promenader, något pass på gym och simhall. Och jag mår så bra. Vikten minskar och orken ökar. Kanske är det minst lika bra medicin som tabletter och strålning, om inte så kommer jag i alla fall klara båda delarna bättre än jag gjort om jag fortsatt skräpäta och sitta stilla. Utmaningen  framöver (läääääänge) blir att inte falla tillbaka i de gamla ovanorna.

11 dagar kvar till strålstart.

En veckas medicinering

Har nu ätit mina Tamoxifentabletter snart en vecka. Känner inget av några biverkningar även om jag i sanningens namn lyssnat lite extra så fort jag haft lite huvudvärk eller känt mig varm. Eller när ena knät gjorde sig påmint när jag tränade. Men vet ju med förnuftet att allt det där hände förr också då och då så förnuftet säger - Inga biverkningar än i alla fall!

Eftersom jag ibland är i övernattningslägenhet har jag en tablettkarta där också, och en i plånboken också för de enstaka tillfällen då jag åker på konferens och kanske bor på hotell (och kan glömma packa ner). Strålningen börjar om ungefär två veckor och jag börjar vänja mig vid tanken. Om inget oförutsett inträffar är planen att jag åker till SöS direkt på morgonen och sen vidare till jobbet, de dagar jag jobbar i stan. Ev tar jag kortare dagar om jag blir mycket trött. Fick några sjukresor att använda vid behov för att slippa vänta på glesa kommunikationer i flera timmar (bor avigt till).

I går var jag till simhallen för första gången på väldigt länge. Måste återuppta den vanan eftersom tabletterna kan orsaka viktuppgång. Måste motionera och simning gillar jag. Kom på när jag stod i duschen att mitt sargade bröst både har blåfärgad missfärning (markören) och tejp över nyläkta ärr men bestämde mig för att det inte var mitt problem. Undrar om jag tänkt likadant ifall jag blivit av med hela bröstet??? När jag var i bastun kom en ung tjej in med en stor tatuering på ryggen och det slog mig att jag har minsann också tatueringar numera. Tre pyttesmå prickar som jag fått inför strålningen. 

Har hittat Facebookgrupper jag trivs med nu och läser och lär om sjukdomen jag har, men egentligen inte märker annat än på tablettkartan som ligger på bordet. Hoppas det förblir så.

Strålningsförberedelser

Jag har hela tiden tagit detta ganska obekymrat, detta med min cancer. Har väntat på kraschen, men den har hittills inte kommit. Jag känner mig ju inte ett dugg sjuk och de analysbesked jag fått har varit - trots allt - positiva. Men när jag gick in i väntrummet på radioterapiavdelningen kändes det. Där satt flera stycken såna där fantastiska kvinnor, utan hår och tydligt sjukdomsmärkta. I väntrummet fanns också barn i rullstol med föräldrar i släptåg. Här var det allvar...

Hjärtat pickade några extra slag ibland medan jag satt där och väntade. En väggklocka tickade envetet fram sekund för sekund. Tick - tack - tick - tack. Mitt och andras liv förkortades bit för bit. Lite ödesdigert. Som tur var slapp jag vänta så länge. En kontaktsjuksköterska kom och hämtade mig, gick igenom mina papper och sen gick vi till skiktröntgenrummet där jag fick lägga mig på en hård brits med likaledes hård kudde och armarna ovanför huvudet med händerna greppande ett par handtag. Skulle ligga helt stilla medan jag åkte fram och tillbaka genom "ringen" några gånger. Det var alltså ingen tunnel som jag trott. Direkt efteråt fick jag tre pyttesmå prickar tatuerade på min överkropp. En på vardera sidan och en mitt mellan brösten. Detta för att vid kommande strålningar kunna ställa in posititionen exakt. Tatueringarna var bara som pyttesmå nålstick och syns nästan inte alls (om man inte vet var de sitter).

Vid mitt nästa besök ska jag få första strålningsdosen och då är det en bestämd tid bokad, men därefter är det drop-in och jag kan komma vilken tid som helst på dagen. Det underlättar för mig som gärna vill att vanliga livet ska fungera så normalt som möjligt. En lättnad att jag inte behöver avboka den där efterlängtade konferensen (jag hinner få min strålningsbehandling på morgonen före avresan) till exempel. Kanske gör man konstiga prioriteringar ibland, men man är ju bara människa...

Denna dag har jag varit på två läkarbesök och en del av det jag sparat in på att ha frikort tänker jag skänka till cancerfonden och insamlingen jag startat.

Inskriven på onkologen

Ja, då har jag bytt avdelning kan man väl säga. Nu är jag inskriven på onkologen och det kommer jag att förbli i fem år. Gårdagens läkarbesök började med att jag själv fick ställa de frågor jag samlat på hög och jag fick bra och raka svar på allihop. Bland annat frågade jag om nödvändigheten av strålning fast man säger att allt är borta (fick en mycket pedagogisk förklaring till varför och hur). Jag frågade också angående antihormopreparat för mig, som redan passerat övergångsåldern, erkände att jag läst hela biverkningslistan och inte var helt nöjd med den. Läkaren förklarade och berättade att det absolut inte är alla som får några biverkningar över huvud taget, och för de som får biverkningar är de oftast inte så stora. Men om det skulle bli besvärligt finns andra preparat att byta till. Skönt!

Eftersom jag har cancer i släkten bad jag också om en ärftlighetsutredning och frågade angående möjligheten att ta bort äggstockarna. Fick nästan direkt besked att mina uppgifter gått iväg till de som utreder ärftlighet och att ev äggstocksoperation kan göras först efter avslutad strålbehandling. Snabba besked gillar jag - det känns tryggare så. Dom har koll. Dom bryr sig.

Fick Tamoxifen 20g utskrivet och ska äta det i fem år. Kommer att börja med strålning om några veckor. 16 strålningstillfällen blir det. Fick veta att man strålar 16 ggr om det är höger bröst, men 25 om det är vänster. Detta på grund av att strålning på vänstersidan är närmre hjärtat och av säkerhetsskäl delar man därför upp doserna på fler tillfällen.

Efter inskrivningen blev det en timmes lucka i programmet innan jag skulle infinna mig på radioterapiavdelningen för skiktröntgen och strålningsförberedelser...

Funderingar och tacksamhet

Det har gått några dagar sen senaste läkarkontrollen då jag även fick analysbeskedet från operationen. Känner mig fortsatt trygg i beskedet att "allt är borta" även om jag vet att det är en bedräglig trygghet. Tveksam till strålning, ibland hoppas jag slippa den helt, ibland tänker jag att jag är galen om jag inte tar emot all behandling som erbjuds. Ytterligare andra dagar undrar jag om jag måste boka av precis allting under maj-juni eller om jag fortfarande kan se fram emot den där planerade resan..

Det är dumt att grubbla. Varför gör man det ändå? På fredag får jag svar, och kanske också ett schema för min behandling och sen får jag väl ta ställning till prioriteringarna då. Mitt realistiska jag tjafsar en del med min mer känslomässiga sida och utgången är än så länge oklar. Mitt "största" problem har nästan varit den där förbaskade bröstvästen. Nån mer än jag som retat sig på att kardborrbanden öppnar sig vid de mest vansinniga tillfällen??? Jo, jag fick tipset om hake och hyska, men, men... (får förstås skylla mig själv ;-)

Sover gott om nätterna och är jättetacksam för det. I Facebookforumet läste jag om en person som verkade ha ungefär samma diagnos som jag men som drabbats av ångest och var helt utom sig av rädsla. Lider med henne. Sådan rädsla verkar nästan mer plågsam än själva diagnosen i sig.

Ser till min glädje att min blogg läses av ganska många redan. Och ännu gladare blev jag när jag såg att det kommit in lite bidrag till min insamling. Funderar lite på att sätta in en slant gång jag sparar in på att jag nu uppnått frikortsnivå i vården. Om jag slipper betala i vården kanske jag kan bidra till forskningen i alla fall..?

Bidra gärna du också om du har möjlighet: Cancerhoppet

Viktigt

Det senaste året har jag varit lat vad gäller att röra på mig, jag har också varit rätt glad i sötsaker. Detta är ingen bra kombination och för någon månad sedan bestämde jag mig för att nu fick det vara slut med det. Naturligtvis hängde det ihop med cancerdiagnosen - bra kondition och lagom vikt är ju aldrig fel när man ska tackla sjukdomar av alla de slag.

Har alltså börjat träna, gå långa promenader, använda motionscykeln som jag har hemma och även ändrat lite på kosten. Något kilo har till och med försvunnit och jag var så nöjd med det. Men nu har jag fått mina antihormontabletter och läser att man går upp i vikt av dom. Jag ska ju äta dom i fem år så jag bävar för vad som kan komma att hända då. NÅgon skrev på Facebook att tabletterna sänkte ämnesomsättningen med 30% - det är inte lite det. 

Jag väger redan drygt 10 kg mer än min "favoritvikt" (som jag hållt i hela livet tidigare) och definitivt 5-6 kg över vad möjligen kan trivas någorlunda med. Vill inte gå upp i vikt!!! Kanske får målsättningen bli att hålla vikten i stället? Så att jag och mina bilringar går ner i vikt, trots att tabletterna och antihormonerna går upp s a s och vi hamnar på plus minus noll. Kanske värt att försöka i alla fall...

Har idag tagit min andra tablett. 1 823 stycken kvar...

Positivt analysbesked

Några veckor efter min tårtbitsoperation var det äntligen dags att få mer information om vad analyserna av det dom plockat bort visat. Sedan tidigare vet jag ju att det var en liten tumör och att portvaktskörteln inte visade någon smitta vid snabbanalysen under operationen.

Jag hade också per telefon fått ett preliminärt besked om att man kommit fram till att "allt var borta" och att det var en hormonkänslig tumör. Så det kändes ju rätt bra, även om det förstås inte alls är bra att ha cancer. Undrar lite smått om jag har cancer ifall allt är bortopererat, eller om jag har cancer för att jag ska diskutera efterbehandling av den åkomma man kirurgiskt åtgärdat. Eller om jag har cancer bara för att jag tänker på det och för att jag har ett ärr på ena bröstet. En definitionsfråga.

Hur som helst - hos doktorn fick jag veta att tumören var ca 12 mm stor och av grad 1. Att man tagit ut 3 lymfor som alla var friska. Tillväxtgraden är låg och den är hormonkänslig. Enligt doktorn är allt det här "bra". Och det var en stor lättnad att få veta allt detta. Jag fick en utskrift från journalen när jag bad om det så att jag verkligen har alla fakta (fast på fikonspråk).

Längst ner på pappret står: "kan i adjuvant syfte föreslås strålbehandling mot bröstet samt endokrin behandling med Tamoxifen". Nu går jag här och funderar på strålbehandlingen. Spontant vill jag förstås ta emot all behandling som erbjuds, men strålbehandlingen är ju lokal och man säger bestämt att allt är borttaget. Gör strålningen ändå nytta då? Tamoxifen däremot känns ur mitt lekmannaperspektiv bättre, det verkar ju övergripande och den cancer jag hade uttrycker östrogenreceptorn till 100% och ska då vara väldigt mottaglig för den sortens behandling.

Eftersom en närstående gått bort i äggstockscancer funderar jag på om det vore bra att ta bort äggstockarna i förebyggande syfte. Behöver dem liksom inte längre och det ska finnas samband mellan bröstcancer och äggstockscancer. Strålning mot bröstet ger ju inget skydd mot äggstockscancer...

Lite att fundera på - om en vecka träffar jag onkolog för första gången och då kanske jag får svar på alla mina frågor.

Facebookgruppen

Medan jag väntade på operationen hade jag hittat en stor Facebookgrupp om bröstcancer. Då kände jag mig inte riktigt mogen för att begära att få gå med, men efter operationen tog jag steget. Tänkte det kunde ge mig information inför det kommande analysbeskedet som låg några veckor fram i tiden. Tills dess visste jag ju egentligen ingenting bestämt. Det kunde ju visa sig att det dom opererat bort innehöll något som man inte tidigare sett eller förstått. Hur stor eller liten risk det var för detta hade jag inte en aning om så jag tänkte söka mig till en grupp för att hitta medsystrar.

Så blev det inte. Alltså - jag gick med i gruppen och jag blev hälsad välkommen av många. Men diskussionerna höll ärligt talat på att knäcka mig. Här fanns personer som kämpat med sin cancer i flera år, personer som nyligen fått en riktigt tuff diagnos, tagit bort båda brösten, provade peruker och gick på cellgift. Plus dom med metastaser och svåra biverkningar. Och en och annan som gått bort, vilket andra i gruppen meddelade. Jag har otroligt stor respekt för dessa kvinnor, de visade stor styrka och även omtanke om varandra och jag förstår att stödet där är oumbärligt för dem. Men för mig, som var alldeles i början kändes det otroligt knäckande och jag trillade faktiskt ner i ett litet hål tillfälligt.
Kanske var det så här min framtid såg ut?

Plötsligt blev det svårt att fokusera på de trots allt positiva budskapen jag fått från min egen läkare. Liten tumör, tidig upptäckt, ingen spridning till portvaktskörteln osv. Dumt nog letade jag ännu mer i gruppen, tänkte att det måste väl finnas NÅN som är ungefär som jag. Men jag hittade ingen. Antingen var jag för tidigt ute med att söka mig till gruppen, eller också var det så här det blev. För alla. Några jobbiga dagar blev det i alla fall.