Det har gått några dagar sen senaste läkarkontrollen då jag även fick analysbeskedet från operationen. Känner mig fortsatt trygg i beskedet att "allt är borta" även om jag vet att det är en bedräglig trygghet. Tveksam till strålning, ibland hoppas jag slippa den helt, ibland tänker jag att jag är galen om jag inte tar emot all behandling som erbjuds. Ytterligare andra dagar undrar jag om jag måste boka av precis allting under maj-juni eller om jag fortfarande kan se fram emot den där planerade resan..
Det är dumt att grubbla. Varför gör man det ändå? På fredag får jag svar, och kanske också ett schema för min behandling och sen får jag väl ta ställning till prioriteringarna då. Mitt realistiska jag tjafsar en del med min mer känslomässiga sida och utgången är än så länge oklar. Mitt "största" problem har nästan varit den där förbaskade bröstvästen. Nån mer än jag som retat sig på att kardborrbanden öppnar sig vid de mest vansinniga tillfällen??? Jo, jag fick tipset om hake och hyska, men, men... (får förstås skylla mig själv ;-)
Sover gott om nätterna och är jättetacksam för det. I Facebookforumet läste jag om en person som verkade ha ungefär samma diagnos som jag men som drabbats av ångest och var helt utom sig av rädsla. Lider med henne. Sådan rädsla verkar nästan mer plågsam än själva diagnosen i sig.
Ser till min glädje att min blogg läses av ganska många redan. Och ännu gladare blev jag när jag såg att det kommit in lite bidrag till min insamling. Funderar lite på att sätta in en slant gång jag sparar in på att jag nu uppnått frikortsnivå i vården. Om jag slipper betala i vården kanske jag kan bidra till forskningen i alla fall..?
Bidra gärna du också om du har möjlighet: Cancerhoppet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar