Medan jag väntade på operationen hade jag hittat en stor Facebookgrupp om bröstcancer. Då kände jag mig inte riktigt mogen för att begära att få gå med, men efter operationen tog jag steget. Tänkte det kunde ge mig information inför det kommande analysbeskedet som låg några veckor fram i tiden. Tills dess visste jag ju egentligen ingenting bestämt. Det kunde ju visa sig att det dom opererat bort innehöll något som man inte tidigare sett eller förstått. Hur stor eller liten risk det var för detta hade jag inte en aning om så jag tänkte söka mig till en grupp för att hitta medsystrar.
Så blev det inte. Alltså - jag gick med i gruppen och jag blev hälsad välkommen av många. Men diskussionerna höll ärligt talat på att knäcka mig. Här fanns personer som kämpat med sin cancer i flera år, personer som nyligen fått en riktigt tuff diagnos, tagit bort båda brösten, provade peruker och gick på cellgift. Plus dom med metastaser och svåra biverkningar. Och en och annan som gått bort, vilket andra i gruppen meddelade. Jag har otroligt stor respekt för dessa kvinnor, de visade stor styrka och även omtanke om varandra och jag förstår att stödet där är oumbärligt för dem. Men för mig, som var alldeles i början kändes det otroligt knäckande och jag trillade faktiskt ner i ett litet hål tillfälligt.
Kanske var det så här min framtid såg ut?
Plötsligt blev det svårt att fokusera på de trots allt positiva budskapen jag fått från min egen läkare. Liten tumör, tidig upptäckt, ingen spridning till portvaktskörteln osv. Dumt nog letade jag ännu mer i gruppen, tänkte att det måste väl finnas NÅN som är ungefär som jag. Men jag hittade ingen. Antingen var jag för tidigt ute med att söka mig till gruppen, eller också var det så här det blev. För alla. Några jobbiga dagar blev det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar