Jag har hela tiden tagit detta ganska obekymrat, detta med min cancer. Har väntat på kraschen, men den har hittills inte kommit. Jag känner mig ju inte ett dugg sjuk och de analysbesked jag fått har varit - trots allt - positiva. Men när jag gick in i väntrummet på radioterapiavdelningen kändes det. Där satt flera stycken såna där fantastiska kvinnor, utan hår och tydligt sjukdomsmärkta. I väntrummet fanns också barn i rullstol med föräldrar i släptåg. Här var det allvar...
Hjärtat pickade några extra slag ibland medan jag satt där och väntade. En väggklocka tickade envetet fram sekund för sekund. Tick - tack - tick - tack. Mitt och andras liv förkortades bit för bit. Lite ödesdigert. Som tur var slapp jag vänta så länge. En kontaktsjuksköterska kom och hämtade mig, gick igenom mina papper och sen gick vi till skiktröntgenrummet där jag fick lägga mig på en hård brits med likaledes hård kudde och armarna ovanför huvudet med händerna greppande ett par handtag. Skulle ligga helt stilla medan jag åkte fram och tillbaka genom "ringen" några gånger. Det var alltså ingen tunnel som jag trott. Direkt efteråt fick jag tre pyttesmå prickar tatuerade på min överkropp. En på vardera sidan och en mitt mellan brösten. Detta för att vid kommande strålningar kunna ställa in posititionen exakt. Tatueringarna var bara som pyttesmå nålstick och syns nästan inte alls (om man inte vet var de sitter).
Vid mitt nästa besök ska jag få första strålningsdosen och då är det en bestämd tid bokad, men därefter är det drop-in och jag kan komma vilken tid som helst på dagen. Det underlättar för mig som gärna vill att vanliga livet ska fungera så normalt som möjligt. En lättnad att jag inte behöver avboka den där efterlängtade konferensen (jag hinner få min strålningsbehandling på morgonen före avresan) till exempel. Kanske gör man konstiga prioriteringar ibland, men man är ju bara människa...
Denna dag har jag varit på två läkarbesök och en del av det jag sparat in på att ha frikort tänker jag skänka till cancerfonden och insamlingen jag startat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar