Den där "bröstvästen"

Efter min tårtbitsoperation skulle jag bära en tätt åtsittande så kallad "bröstväst" dygnet runt första veckan och därefter dagtid ytterligare några månader. Plagget ifråga påminner rätt mycket om en sport-BH men sitter hårdare och knäpps fram. Med kardborrband.

Gissa hur det känns när man sitter i ett viktigt möte och det skrapar till vid bröstbenet och man inser att kardborrband på hårt åtsittande underplagg har sina begränsningar. Särskilt om man vill andas, eller böja sig framåt för att fatta pennan. zzzkraaaap. Ytterligare en bit släpper taget...

Snacka om att tappa mötesfokus! Nu är det jag som sätter dit alternativ knäppning längs framkanten. Den som uppfann det här plagget missade något väsentligt i funktionen...

De första dagarna efter operation

De första dagarna efter operationen hade jag lite ont, men inte värre än att Alvedon räckte. Sömnen blev väl sisådär. Sova på opererade sidan gick förstås inte och jag vaknade om jag råkade "försöka". Dygnet runt skulle jag bära en så kallad "bröstväst" vilket närmast kan beskrivas som en sport-BH modell "extra allt". Den satt verkligen åt! Det var inte helt bekvämt att sova med den, men samtidigt höll den ju mitt ömmande bröst på plats. Jag jobbade inte den första veckan - utom ett möte jag ville vara med på plus en del skrivgrejor jag kunde gör hemifrån. Den andra veckan var jag igång nästan som vanligt. Hade fått två veckors sjukskrivning med mig, men utnyttjade den aldrig utan bestämde själv att jag skulle må bättre av att hålla mig sysselsatt. Eftersom jag har förmånen att i viss mån bestämma mina tider själv var det inget konstigt beslut och det fungerade bra även om jag var lite trött på grund av orolig nattsömn.

Gjorde sjukgymnastikrörelserna flera gånger om dagen. Enligt instruktionerna skulle man ligga på golvet och tänja och sträcka axelleden, men det blev enklare mot en vägg eller bara i luften. Då kunde jag göra dem oftare också och mot slutet av andra veckan hade jag inga som helst besvär med rörelserna längre. Fortsätter ändå då och då för säkerhets skull.

Efter operationen

Det första jag gjorde när jag vaknade upp efter operationen var att känna efter om mitt högra bröst fanns kvar. Det gjorde det och allt kändes genast lite bättre. Vid min ålder borde inte brösten vara något huvudämne. Inte är de särskilt snygga längre och det är just ingen utom jag själv som ser dem. Men ändå! Det hade inte behövts någon stor operation, tydligen. Ett gott tecken? Kanske!

Jag blev transporterad från uppvak till avdelningen där jag fick te och några smörgåsar. Smakade gott. Hade ju inte ätit sen kvällen före och nu var det eftermiddag. Dåsig vila i sängen avbruten av sköterskor som kom och kollade blodtryck, gav mig värktabletter (fast jag hade inte särskilt ont) och kollade såret. Kirurgen tittade förbi och berättade att operationen gått bra. Enligt röntgen hade allt tagits bort. Min tumör hade varit "besvärlig att få tag i" men väl avgränsad och portvaktskörteln hade inte visat några spår av cancer så inga ytterligare lymfkörtlar hade tagits bort.

Sov på sjukhuset och nästa morgon blev det ytterligare några kontroller samt instruktion från en sjukgymnast på några rörelser jag skulle göra för att bibehålla rörligheten i axelleden trots de lite stramande operationsärren. Blev till min förvåning också tillsagd att duscha, även på operationsområdet, för att man skulle se att sårtejpen satt ordentligt kvar, vilket den gjorde. Vid elvatiden åkte jag hem och då, först då tog jag mod till mig och informerade mina söner att nu var mamma nyopererad, prognosen var bra så här långt och jag mådde bra.

Operationsdagen

Genom ett återbud fick jag chans till operation en vecka tidigare och det tackade jag naturligtvis ja till, även om en sköterska sa "det finns ingen anledning att ha någon panik i ditt fall, så bråttom är det inte". Men skjuta upp det fanns inte på kartan. Jag ville bara ha bort det som inte skulle vara där.

Tvätt med Descutan kvällen före. Nytt farväl till bröstet - det kunde ju tänkas att man skulle hitta nåt under operationen och ta bort hela bröstet- orolig sömn i rena lakan. Morgon. Ny tvätt och sen färd till sjukhuset där jag först fick träffa kirurgen som till min stora förvåning ställde följande fråga:
-Vad är det jag ska göra?
Jag frågade förbryllat om hon inte visst det, själv.... Men då log hon och sa att hon trodde hon visste, men hon ville höra mina ord för att få veta vad jag förväntade mig, eller tänkte. En bra start. Tack vare mitt googlande visste jag nästan precis vad som skulle ske och jag fick godkänt på läxan. Kände mig lugnad efteråt. Den lite skämtsamma tonen avdramatiserade det hela.

Det blev nytt ultraljud, tuschritning på bröstet där snittet skulle läggas, en injektion direkt i bröstet och sen inskrivning på avdelningen för några timmars seg väntan. Värst blev det när jag fick en dos piller, bland annat morfin, för avslappningens skull. Jag har i 20 års tid trott att jag varit allergisk mot alla morfinpreparat (andningsstillestånd) men narkosläkaren hade bestämt sig för att ändå testa under övervakning. Jag fick ju en reaktion, hjärtklappning och ångest, när jag väntade på andningsstilleståndet som aldrig kom. Kände just aldrig av någon avslappnande effekt heller utan mådde mest som vanligt när jag insåg att jag faktiskt inte var allergisk mot det piller jag fått.

Blev ivägkörd på toa och gick sedan med droppställning och allt in till operationssalen där jag fick lägga mig på operationsbordet med armarna utsträckta åt varsitt håll. En vänlig sköterska smekte min ena hand medan dom förberedde allt. Kändes lite fånigt, men också lugnande. Narkossköterskan försökte konversera i väntan på kirurgen och frågade hur jag mådde, vad jag kände. Mitt enda svar blev: -Jag vill bara ha detta gjort.

Och så blev det. De tog fram andningsmasken och bad mig dra några djupa andetag...

Före operation

Många tankar snurrade. Fortfarande var jag inte särskilt orolig. Väntade faktiskt lite på "kraschen" när jag äntligen skulle däcka på grund av cancerdiagnosen. Det "skulle" man ju göra. Men den kom aldrig. Det blev mest mindre reaktioner, som när jag en kväll stod och fotograferade mina bröst för att liksom ta farväl. Utifallattom. Eller när jag febrilt kände igenom mitt sjuka bröst för att konstatera att det fortfarande inte kändes nåt, fast jag visste exakt var jag skulle känna. Dom hade kanske tagit fel?

Letade på Facebook efter cancergrupper och hittade en "Bröstcancer - den ovälkomna gästen" som jag funderade på att gå med i, men avstod då eftersom jag inte kände att jag "var där än". Googlade på nya nyckelord och lärde mig mer och mer. Bland annat att överlevnaden på just bröstcancer är väldigt god, att Sverige är bäst i Europa och att Stockholm är bäst i Sverige. Fokuserade på allt positivt jag kunde hitta och höll fast vid hoppet. En lätt operation, en frisk portvaktskörtel...

Fyllde i min hälsodeklaration och blev då tvungen att fylla i närmast anhörig (jag är ensamstående) och fick för första gången ta upp det med min bror. Utöver mina barn är han den som står mig närmast och barnen ville jag skona, även om de är vuxna sedan länge har jag svårt att släppa mamma-rollen, att skydda dem mot världen då och då. Var noga med att nämna att prognosen var god och att han inte skulle oroa sig. Plus att han absolut inte fick nämna något för vår gamla mamma, hon skulle definitivt slippa höra att jag var sjuk. Och det var vi överens om. Mina söner visste fortfarande ingenting och jag visste inte hur jag skulle kunna berätta för dom. Sköt upp det hela tiden.

Dags för analysbesked

När dagen kom då jag skulle få mitt analysbesked var jag förstås nervös. Två förändringar. Snabb process från vården. Var stod jag egentligen? Vad skulle hända? Själva kallelsen var inte särskilt lugnande för där fanns massor med information som helt klart pekade på operation och kommande behandlingar. Möte med narkosläkare och kirurg. Så egentligen visste jag ju "att", men inte exakt "vad".

En vänlig läkare berättade att den ena förändringen var en liten cancertumör (den andra var inget att bry sig om) och att den skulle tas bort. Den satt "bra till" och det behövdes bara en mindre operation, inte hela bröstet. Jag fick information om hur det skulle gå till i stora drag både inför och under operation och även på lite längre sikt. Att jag googlat tidigare gjorde det lättare att förstå allt prat om portvaktskörtel, sentinel node och axillutrymning.

Innan jag lämnade sjukhuset denna dag hade operationsdatum bokats och jag skulle opereras exakt fem veckor efter första mammografitillfället. En snabb process som jag var tacksam för.

Bloggen speglar inte riktigt tidsrymden eftersom jag skriver i efterhand och har valt att publicera ett inlägg per dag tills jag är ikapp verkligheten.

En annan Facebookgrupp

Den första facebookgruppen om bröstcancer som jag gick med i gav mig stora skälvan. Där fanns alltför många som varit sjuka länge eller hade dålig prognos. Det vimlade av medicinska uttryck, cellgifter och liknande. Nu ska man väl inte sticka huvudet i sanden, en dag kanske jag också är där, men inte nu. Nu behöver jag ha kontakt med folk i min egen situation. Folk som är alldeles i början av resan att utbyta erfarenheter med.

Nu har jag hittat en ny grupp som verkar innehålla det jag söker. Där finns både nybörjare och mer avancerade men tonläget är ett annat, mer positivt kanske eller också passar det bara mig bättre. Tror jag blir kvar där tills vidare och ser vad det ger.

Berätta för andra

Under de här första veckorna var jag rätt ensam om min cancer. Eftersom jag är ensamstående hade jag ingen som jag på ett naturligt sätt kunde dela situationen med. En enda väninna fick veta att jag varit på mammografi och inte fått det besked jag önskat (och som man väl oftast utgår från att man ska få). Jag kunde inte berätta för mina vuxna barn eller andra anhöriga. Tänkte att jag inte skulle göra det förrän "det blev nödvändigt". Alltså om det blev tuffa behandlingar och håret skulle rasa och sjukdomen inte skulle gå att dölja längre. Sköt det ifrån mig lite själv också. Det man inte talar om finns inte. Fast på jobbet berättade jag - det blev ju en del läkarbesök och frånvaro som måste förklaras.

Men jag var ju inte sjuk. Inte än. Inte förrän jag fått analysbeskedet. Fast det var "två förändringar". Inte en. Jag var inskriven på cancermottagningen. Så självbedrägeriet var rätt genomskinligt. Hade mycket att göra den här perioden och fick inte mycket tid att fundera vilket var lika bra det. Till saken hör att jag för cirka 15 år sedan verkligen varit snubblande nära döden i en allergichock. Andningsstillestånd till och med. Ett minne som aldrig bleknar. Det här med cancer kan också vara dödligt - det vet jag ju, men det kändes inte tillnärmelsevis så påtagligt som den där gången för länge sen. Jag vet sedan dess att jag inte är odödlig. Vilket förstås inte hindrar att jag, precis som de flesta, helst vill leva.

Rosa bandet eller..?

Idag var jag i affären och vid kassan låg det kvar en kartong med såna där rosa-bandetreflexer. "Vi fokuserar på bröstcancer" stod det. Ville nästan köpa hela kartongen, men det finns väl andra sätt att stötta cancerforskningen tänkte jag. En insamling för mig och alla andra som har (förmodligen har) mammografin att tacka för så mycket. Tidig upptäckt är ju jätteviktig. För min egen del vet jag att min pyttelilla tumör inte upptäckts på länge om jag inte gått på den där rutinkontrollen. Vet förstås inte heller om det räcker, men prognosen är i alla fall bra mycket bättre. Tack vare mammografi och att man blir kallad till sådan regelbundet efter en viss ålder finns chansen att upptäcka det som ännu inte märks eller känns.

Insamlingen Cancerhoppet hittar du via länken här till höger.

Mammografi är inte det enda som behövs

Idag fick jag kloka ord från en annan cancerdrabbad. Bara för att jag själv är tacksam för att mammografin upptäckte något som sedan visade sig vara cancer betyder ju inte det att mammografi upptäcker allt. Det är lika viktigt att regelbundet känna igenom sina bröst förstås. Metoderna kompletterar varandra och båda behövs. För min del var knölen faktiskt så liten att till och med läkaren sa att den inte kändes fast man visste var den fanns, men varianterna är många.

Det är ju alltid individuellt, vad man hittar, hur man tolkar och inte minst hur man mår.

Googlat

Hur gjorde man förr när man fick besked från doktorn? Det fanns ju ingen chans att ta reda på mera själv förr i tiden. Om man inte kände någon, eller lyckades slå upp medicinska termer i nåt lexikon. Idag ser det guskelov annorlunda ut och Google blev en flitigt utnyttjad vän medan jag väntade på första analysbeskedet.

Först sökte jag på cancerfondens sidor, forskning och vårdsidor, sen letade jag efter bloggar och artiklar av olika slag. Trots att jag begränsade mina sökningar till just bröstcancer fanns det överväldigande mängder av information. Någonstans tyckte jag mig hitta en röd tråd - det fanns möjlighet att operera bara en liten bit av bröstet, alla verkade få strålning, om det fanns spridning till lymfkörtlarna skulle det bli besvärligare men det fanns något som kallades för portvakten, en körtel som analyserades direkt under operationen.

Behandlingen kunde kompletteras på olika sätt, om det exempelvis var en hormonberoende tumör behövdes tabletter mot det. Biverkningar kunde vara att man hamnade i ett för tidigt klimakterium, stod det. Hur det skulle påverka mig som redan passerat klimakteriet framgick inte.

Långt senare hittade jag information om detta och det var då jag bestämde mig för att blogga lite om mina upplevelser och det jag hittar på min cancerresa. Alltid hjälper det någon. Det jag skriver idag är sånt jag själv gärna hade hittat när jag googlade i början. Sånt som varit och är viktigt för mig. Och kanske också för dig som läser min blogg.

Jag vill fokusera på att det finns hopp, att cancer går att bota oftare än man många gånger tror. Därför har jag också startat en insamling - Cancerhoppet - som du hittar här till höger. För oss som vill ge fler hopp och för oss som kanske vill säga tack, tack för att forskningen redan gjort så mycket så att fler får chansen att bli botade.

Kompletterande bilder

När dagen för återbesöket kom hade jag väl landat något, även om jag var nervös. Tänkte att det kanske var ärret efter det där hundbettet jag fått för länge sen som syntes på mammografin. Eller så var det bara en cysta. Eller nåt annat. För jag var ju inte sjuk och jag kände fortfarande ingenting i bröstet.

Den här gången skulle bilderna tas på en annan avdelning. I väntrummet satt en kvinna utan hår och verkligheten blev plötsligt uppenbar. Jag satt i samma väntrum som de cancersjuka och det fanns förstås en anledning till det. Att jag fått kallelse dit. Efter en stunds väntan blev jag uppropad och en vänlig sköterska informerade om att det behövdes flera bilder ..." och några extra på ditt högra bröst". Precis som jag "visste". Sedan blev det ultraljudsundersökning och en tystlåten läkare kollade länge, länge medan jag låg på britsen och blev mer och mer nervös. Till sist bestämde hen sig och sa att det fanns "två förändringar". Inte en! Två!!! Spridning, redan! Blodtrycket som togs lite senare var inte i samma nivå som vanligt.

Det togs prover på förändringarna, en tunn nål bara och det gjorde inte alls ont. Inte i bröstet, men möjligen i själen. En vecka senare skulle jag få komma tillbaka och få besked om vad proverna visade. Det gick åtminstone snabbt, men jag förbannade mig själv att jag skjutit upp mammografin de där tre veckorna...

Kallelse till mammografi

Det kom en kallelse till mammografi. Andra gången för min del och eftersom jag har syskon som gått bort i cancer var det en självklarhet att gå. Men det angivna datumet passade inte alls, tyckte jag så jag bokade om den tre veckor framåt i tiden.

Och när det blev dags gick jag från jobbet med en skämtsam kommentar om "tuttpress". Undersökningen var som vanligt och de lovade skicka brev inom två veckor oavsett resultat. En trygghet. Sen glömde jag nästan bort alltihop. Så där som man brukar göra. Men bara i en vecka, för då kom ett brev från sjukhuset och jag tänkte flyktigt att det gått väldigt fort, hade ju bara gått en vecka. Sen öppnade jag och läste...

De behövde fler bilder och jag var välkommen på återbesök redan kommande vecka. Att det inte bara var några misslyckade bilder som låg bakom förstod jag när det i kallelsen stod att besöket kunde ta flera timmar, att det kunde bli röntgen och att jag skulle få träffa läkare. Luften gick ur mig helt. Nu hade jag också fått cancer, jag kände mig helt säker. Underligt nog "visste" jag vilket bröst det var fråga om också eftersom det ilade och stack i det med jämna mellanrum. Men känna något kunde jag inte hur jag än försökte.

Fick groteska fantasibilder av en sån där äppelpipa - som man tar bort kärnhus med - och ville liksom bara trycka ett stort hål igenom mig för att få bort bröstet och allt runtomkring. Ville inte ha! Ville inte veta! Ville inte tänka! Och ville absolut inte erkänna ens för mig själv att jag faktiskt skjutit upp mammografin flera veckor. En fantasiknöl växer oerhört mycket på tre veckor och det var mitt eget fel.

Insamling till cancerforskning

Idag är det min mammas födelsedag. Hon fyller 92. En fantastisk människa som trots ålderskrämpor alltid håller humöret uppe. Syn och hörsel sviktar, hjärtat sköter sig inte riktigt som det ska och balansen är kaputt efter en stroke för tio år sen. Men hon är klar i huvudet och bor kvar hemma, om än med hemtjänststöd. Hon har redan förlorat två barn i cancer och när jag fick min diagnos var min första tanke att detta ska jag ALDRIG tala om för mamma. Jag kunde knappt tala om det för min kvarvarande bror heller. Nu är det ju bara han kvar som ännu inte fått detta gissel av oss fyra syskon. Tidig upptäckt är A och O och det känns väldigt viktigt att alla får chansen att testa det som går att testa.

Det behövs forskning om detta och till forskning behövs pengar. Därför har jag idag bestämt mig för att starta en insamling hos cancerfonden. Kanske kan jag då bidra till forskningen om cancer och ge fler möjligheten att veta mer i framtiden. Vill du bidra? Har du också erfarenhet av tidig upptäckt tack vare rutinkontroller? Egna eller andras?

Jag kommer att blogga om min cancerresa. Den har precis börjat och prognosen är än så länge god. De flesta blir ju faktiskt botade från bröstcancer idag och det känns bra att tänka på. Därför vill jag bidra till forskningen så att överlevnadsprocenten blir ännu högre i framtiden. Och som ett tack till att mammografi finns och att jag fick en kallelse dit för ungefär två månader sen. Och för att färre mammor ska behöva uppleva att deras barn går bort i förtid.

Insamlingen blir min present till mamma.

Här hittar du insamlingen: Cancerhoppet - namnet funderade jag länge på, men det finns ju hopp, trots att man fått cancer och genom insamlingen hoppas jag förutsättningarna blir ännu bättre i framtiden.