Det kom en kallelse till mammografi. Andra gången för min del och eftersom jag har syskon som gått bort i cancer var det en självklarhet att gå. Men det angivna datumet passade inte alls, tyckte jag så jag bokade om den tre veckor framåt i tiden.
Och när det blev dags gick jag från jobbet med en skämtsam kommentar om "tuttpress". Undersökningen var som vanligt och de lovade skicka brev inom två veckor oavsett resultat. En trygghet. Sen glömde jag nästan bort alltihop. Så där som man brukar göra. Men bara i en vecka, för då kom ett brev från sjukhuset och jag tänkte flyktigt att det gått väldigt fort, hade ju bara gått en vecka. Sen öppnade jag och läste...
De behövde fler bilder och jag var välkommen på återbesök redan kommande vecka. Att det inte bara var några misslyckade bilder som låg bakom förstod jag när det i kallelsen stod att besöket kunde ta flera timmar, att det kunde bli röntgen och att jag skulle få träffa läkare. Luften gick ur mig helt. Nu hade jag också fått cancer, jag kände mig helt säker. Underligt nog "visste" jag vilket bröst det var fråga om också eftersom det ilade och stack i det med jämna mellanrum. Men känna något kunde jag inte hur jag än försökte.
Fick groteska fantasibilder av en sån där äppelpipa - som man tar bort kärnhus med - och ville liksom bara trycka ett stort hål igenom mig för att få bort bröstet och allt runtomkring. Ville inte ha! Ville inte veta! Ville inte tänka! Och ville absolut inte erkänna ens för mig själv att jag faktiskt skjutit upp mammografin flera veckor. En fantasiknöl växer oerhört mycket på tre veckor och det var mitt eget fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar