Många tankar snurrade. Fortfarande var jag inte särskilt orolig. Väntade faktiskt lite på "kraschen" när jag äntligen skulle däcka på grund av cancerdiagnosen. Det "skulle" man ju göra. Men den kom aldrig. Det blev mest mindre reaktioner, som när jag en kväll stod och fotograferade mina bröst för att liksom ta farväl. Utifallattom. Eller när jag febrilt kände igenom mitt sjuka bröst för att konstatera att det fortfarande inte kändes nåt, fast jag visste exakt var jag skulle känna. Dom hade kanske tagit fel?
Letade på Facebook efter cancergrupper och hittade en "Bröstcancer - den ovälkomna gästen" som jag funderade på att gå med i, men avstod då eftersom jag inte kände att jag "var där än". Googlade på nya nyckelord och lärde mig mer och mer. Bland annat att överlevnaden på just bröstcancer är väldigt god, att Sverige är bäst i Europa och att Stockholm är bäst i Sverige. Fokuserade på allt positivt jag kunde hitta och höll fast vid hoppet. En lätt operation, en frisk portvaktskörtel...
Fyllde i min hälsodeklaration och blev då tvungen att fylla i närmast anhörig (jag är ensamstående) och fick för första gången ta upp det med min bror. Utöver mina barn är han den som står mig närmast och barnen ville jag skona, även om de är vuxna sedan länge har jag svårt att släppa mamma-rollen, att skydda dem mot världen då och då. Var noga med att nämna att prognosen var god och att han inte skulle oroa sig. Plus att han absolut inte fick nämna något för vår gamla mamma, hon skulle definitivt slippa höra att jag var sjuk. Och det var vi överens om. Mina söner visste fortfarande ingenting och jag visste inte hur jag skulle kunna berätta för dom. Sköt upp det hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar