Under de här första veckorna var jag rätt ensam om min cancer. Eftersom jag är ensamstående hade jag ingen som jag på ett naturligt sätt kunde dela situationen med. En enda väninna fick veta att jag varit på mammografi och inte fått det besked jag önskat (och som man väl oftast utgår från att man ska få). Jag kunde inte berätta för mina vuxna barn eller andra anhöriga. Tänkte att jag inte skulle göra det förrän "det blev nödvändigt". Alltså om det blev tuffa behandlingar och håret skulle rasa och sjukdomen inte skulle gå att dölja längre. Sköt det ifrån mig lite själv också. Det man inte talar om finns inte. Fast på jobbet berättade jag - det blev ju en del läkarbesök och frånvaro som måste förklaras.
Men jag var ju inte sjuk. Inte än. Inte förrän jag fått analysbeskedet. Fast det var "två förändringar". Inte en. Jag var inskriven på cancermottagningen. Så självbedrägeriet var rätt genomskinligt. Hade mycket att göra den här perioden och fick inte mycket tid att fundera vilket var lika bra det. Till saken hör att jag för cirka 15 år sedan verkligen varit snubblande nära döden i en allergichock. Andningsstillestånd till och med. Ett minne som aldrig bleknar. Det här med cancer kan också vara dödligt - det vet jag ju, men det kändes inte tillnärmelsevis så påtagligt som den där gången för länge sen. Jag vet sedan dess att jag inte är odödlig. Vilket förstås inte hindrar att jag, precis som de flesta, helst vill leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar