När dagen för återbesöket kom hade jag väl landat något, även om jag var nervös. Tänkte att det kanske var ärret efter det där hundbettet jag fått för länge sen som syntes på mammografin. Eller så var det bara en cysta. Eller nåt annat. För jag var ju inte sjuk och jag kände fortfarande ingenting i bröstet.
Den här gången skulle bilderna tas på en annan avdelning. I väntrummet satt en kvinna utan hår och verkligheten blev plötsligt uppenbar. Jag satt i samma väntrum som de cancersjuka och det fanns förstås en anledning till det. Att jag fått kallelse dit. Efter en stunds väntan blev jag uppropad och en vänlig sköterska informerade om att det behövdes flera bilder ..." och några extra på ditt högra bröst". Precis som jag "visste". Sedan blev det ultraljudsundersökning och en tystlåten läkare kollade länge, länge medan jag låg på britsen och blev mer och mer nervös. Till sist bestämde hen sig och sa att det fanns "två förändringar". Inte en! Två!!! Spridning, redan! Blodtrycket som togs lite senare var inte i samma nivå som vanligt.
Det togs prover på förändringarna, en tunn nål bara och det gjorde inte alls ont. Inte i bröstet, men möjligen i själen. En vecka senare skulle jag få komma tillbaka och få besked om vad proverna visade. Det gick åtminstone snabbt, men jag förbannade mig själv att jag skjutit upp mammografin de där tre veckorna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar