Det första jag gjorde när jag vaknade upp efter operationen var att känna efter om mitt högra bröst fanns kvar. Det gjorde det och allt kändes genast lite bättre. Vid min ålder borde inte brösten vara något huvudämne. Inte är de särskilt snygga längre och det är just ingen utom jag själv som ser dem. Men ändå! Det hade inte behövts någon stor operation, tydligen. Ett gott tecken? Kanske!
Jag blev transporterad från uppvak till avdelningen där jag fick te och några smörgåsar. Smakade gott. Hade ju inte ätit sen kvällen före och nu var det eftermiddag. Dåsig vila i sängen avbruten av sköterskor som kom och kollade blodtryck, gav mig värktabletter (fast jag hade inte särskilt ont) och kollade såret. Kirurgen tittade förbi och berättade att operationen gått bra. Enligt röntgen hade allt tagits bort. Min tumör hade varit "besvärlig att få tag i" men väl avgränsad och portvaktskörteln hade inte visat några spår av cancer så inga ytterligare lymfkörtlar hade tagits bort.
Sov på sjukhuset och nästa morgon blev det ytterligare några kontroller samt instruktion från en sjukgymnast på några rörelser jag skulle göra för att bibehålla rörligheten i axelleden trots de lite stramande operationsärren. Blev till min förvåning också tillsagd att duscha, även på operationsområdet, för att man skulle se att sårtejpen satt ordentligt kvar, vilket den gjorde. Vid elvatiden åkte jag hem och då, först då tog jag mod till mig och informerade mina söner att nu var mamma nyopererad, prognosen var bra så här långt och jag mådde bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar