Operationsdagen

Genom ett återbud fick jag chans till operation en vecka tidigare och det tackade jag naturligtvis ja till, även om en sköterska sa "det finns ingen anledning att ha någon panik i ditt fall, så bråttom är det inte". Men skjuta upp det fanns inte på kartan. Jag ville bara ha bort det som inte skulle vara där.

Tvätt med Descutan kvällen före. Nytt farväl till bröstet - det kunde ju tänkas att man skulle hitta nåt under operationen och ta bort hela bröstet- orolig sömn i rena lakan. Morgon. Ny tvätt och sen färd till sjukhuset där jag först fick träffa kirurgen som till min stora förvåning ställde följande fråga:
-Vad är det jag ska göra?
Jag frågade förbryllat om hon inte visst det, själv.... Men då log hon och sa att hon trodde hon visste, men hon ville höra mina ord för att få veta vad jag förväntade mig, eller tänkte. En bra start. Tack vare mitt googlande visste jag nästan precis vad som skulle ske och jag fick godkänt på läxan. Kände mig lugnad efteråt. Den lite skämtsamma tonen avdramatiserade det hela.

Det blev nytt ultraljud, tuschritning på bröstet där snittet skulle läggas, en injektion direkt i bröstet och sen inskrivning på avdelningen för några timmars seg väntan. Värst blev det när jag fick en dos piller, bland annat morfin, för avslappningens skull. Jag har i 20 års tid trott att jag varit allergisk mot alla morfinpreparat (andningsstillestånd) men narkosläkaren hade bestämt sig för att ändå testa under övervakning. Jag fick ju en reaktion, hjärtklappning och ångest, när jag väntade på andningsstilleståndet som aldrig kom. Kände just aldrig av någon avslappnande effekt heller utan mådde mest som vanligt när jag insåg att jag faktiskt inte var allergisk mot det piller jag fått.

Blev ivägkörd på toa och gick sedan med droppställning och allt in till operationssalen där jag fick lägga mig på operationsbordet med armarna utsträckta åt varsitt håll. En vänlig sköterska smekte min ena hand medan dom förberedde allt. Kändes lite fånigt, men också lugnande. Narkossköterskan försökte konversera i väntan på kirurgen och frågade hur jag mådde, vad jag kände. Mitt enda svar blev: -Jag vill bara ha detta gjort.

Och så blev det. De tog fram andningsmasken och bad mig dra några djupa andetag...