Uppföljningsbesök

Igår var jag på uppföljningsbesök hos specialistsjuksköterska. Det har gått en månad sedan sista strålningstillfället. Allt såg bra ut sa hon. Det stramande jag känner ibland i axeln är inget att oroa sig för, strålningen i kombination med den tidigare operationen kan göra att viss stelhet sitter kvar länge. Så det är bara att fortsätta med de övningar jag gör. Kan också återuppta simningen nu när allt är läkt. Det ska bli jätteskönt!

När jag frågade hur det gått med utredningen av ev ärftlighetsfaktor och min oro för äggstockscancer blev det nästa bortviftat. Efter lite tjat fick jag i alla fall veta att det skickats nån remiss nånstans men att inget hänt "för nu var det ju semestertider". Jotack, det vet jag, men har det verkligen varit det sen 2 maj??? Förtroendet för hur de följer upp saker fick sig en rejäl törn när första frågan hon ställde gällde vid vilket sjukhus jag fått strålningen. Och mitt förvånade svar blev: Här!

Tycker det är konstigt (och felprioriterat) att vården inte kan ta helhetsgrepp. Ska man behöva spela sammanbrott för att hamna hos kurator och sen få en ordentlig koll? 

Nu tänker jag se till att få äggstockarna noga kollade någon annanstans, eftersom den cancerklinik där jag redan är inskriven tydligen inte är intresserade av något annat än att följa upp min bröstcanceroperation. Mammografi om ett halvår - tack och adjö! Javisstja - dom tänker visst ringa och höra hur jag mår också. Smart! Särskilt som jag är tillsagd att kontakta dom om det händer något. Ännu smartare eftersom jag är hörselskadad och vet att jag kommer att få problem att höra och förstå min kontaktsjuksköterskas kraftiga brytning i telefon. Men mail - Nä, det använder dom inte på den här avdelningen :-(

Det är det gamla vanliga - för att vara sjuk måste man vara stark, envis och tålmodig. Och gärna rätt frisk också!

Mellantid

Avslutade strålningen för tolv dagar sedan. Då hade det börjat blossa upp små plitor som kliade infernaliskt, men de är redan i avtagande. En mystisk brun ring har uppenbarat sig runt vårtgården, ser konstigt ut men är tydligen inget ovanligt och ska försvinna så småningom.
Om drygt två veckor ska jag på återbesök till specialistsjuksköterska. Exakt vad som kommer att ske då vet jag inte, men jag kommer att ta upp frågan om borttagning av äggstockarna i alla fall. Det är hög prioritet på det för mig, är mer orolig att få cancer där nu än att det ska återkomma i brösten.

Oro - ränta på framtidens eventuella problem

Jag har nu fått tio strålningar av 16 och tänker mer och mer på hur mycket bättre jag mått inför strålningen om jag inte sett de där otäcka bilderna på sönderbrända bröst, eller hört den där läkaren tala om "brännskador".

Jag har, ända sedan datum för strålningsstart bokats varit jättenervös för att bli totalt sönderbränd. Kanske låter fånigt när man tänker på varför jag ska strålas, men så har det ändå varit. Ett bekymmer i taget liksom. Men varför ta ut dom i förskott???

Eftersom jag bara får 16 strålningar är dosen lite större varje gång än för de som får 25 (andra varianter finns säkert också) men trots det har jag just inga besvär alls. Visst är huden på det strålade bröstet lite rosa, ungefär som jag hade solat lite för mycket. Visst skaver det mot bröstvårtan när jag motionerar om jag inte tänker mig för (läs - väljer en riktigt bra BH). Men mer än så är det inte. Visst kan det hända saker de här sista gångerna jag har kvar. Men nu vågar jag äntligen hoppas på att jag kommer att klara mig ifrån de värsta biverkningarna av strålningen.

Samma sak med Tamoxifen - fast där är det kanske för tidigt att ropa hej ännu. Men hittills har biverkningarna varit marginella. En och annan värmevallning har jag ju känt men mer än så är det inte. Den viktnedgång jag påbörjade före min diagnos rullar på planenligt utan problem. Det trodde jag inte när jag läste att ämnesomsättningen minskar med 30%. Förnekar inte att det kanske är en korrekt uppgift, men ifrågasätter att det skulle gälla alla, troligen är det väl som med de flesta biverkningar att några drabbas, andra inte.

Om jag hade hittat mer info om att det kan vara problemfritt också så hade jag i alla fall fått lite balans i mina funderingar kring hur det skulle bli för just mig. Gissar att det finns fler som känner så - man vill veta att det finns hopp, att det kan gå lätt och att biverkningarna kan vara minimala. Då slipper man i alla fall ta ut onödig oro i förväg.

Insamling till Cancerfonden

Vill tacka för inkomna bidrag till Cancerhoppet. Varje krona är viktig så att fler kan bli botade i framtiden.

Strålande effekter

Har fått fem av 16 stråldoser nu. Det går väl rätt bra än så länge men jag har känt mig lite trött. Vet dock inte säkert om det beror på strålningen, kan lika gärna vara det faktum att jag är igång för mycket med sånt jag gillar och bor i kappsäck mestadels. Vet ju att jag behöver dagar att landa på, att skrota runt i min egen takt, men det har inte funnits några sådana dagar de senaste två veckorna - bara några kvällar.

Vad gäller tamoxifen får jag nog kapitulera nu och konstatera att det har blivit biverkningar i form av vallningar. Inga svåra eller särskilt ofta, men det som kommer är något som inte känts av på många år så orsaken måste vara hormonpåverkan från tabletterna. Mitt humör är inte heller det allra bästa, är lite PMS-ig ibland (fast jag inte haft mens på flera år) och blir lätt irriterad när något inte går som jag vill. Kanske också beror på tabletterna eller också på något helt annat. Men vet ju aldrig bestämt vad som är vad, bara hur det är. Just nu.

Det är ju också så att cancern blir mycket mer påtaglig när man varje vardag måste till strålbehandlingen. Veckorna före var det som den nästan inte fanns, nu blir man påmind varje dag och tankarna kommer väl närmre på något sätt. Men man vet så lite om vad som komma skall. Viktigast för mig är att må så bra jag kan här och nu.

Därför ska jag idag ta en riktigt lång promenad med mina nya bungypump-stavar och rensa hjärnan, få frisk luft och motion. Landa. Glad för denna lediga torsdag. I morgon är det behandling igen...

Börjat med strålbehandlingen

Förra veckan började jag med strålbehandlingen. På torsdagen blev det ett längre möte med inställningar och tester samt en första strålning. På fredagen gick jag på drop-in-tid och det tog bara 10-12 minuter. En svag rodnad på bröstet men i övrigt inget som märks. Har skaffat en lotion på Apoteket som jag smörjer med flera gånger om dagen för att förhindra uttorkning av huden så mycket som möjligt. 

Min strålningsperiod ligger ju över Kristi Flygare och även Sveriges nationaldag så det blir lediga dagar förutom helgerna och max fyra dagars strålning i sträck (den här veckan) vilket kanske underlättar något. Har blivit varnad för trötthet men det kommer inte förrän efter ett par veckors strålning säger dom. Vissa är sjukskrivna under strålningen, andra jobbar som vanligt och jag - ja, jag jobbar lika ovanligt som vanligt, fast det har varit lite tjockt i kalendern nu ett tag om jag ska vara helt uppriktigt. Det jobbigaste den närmaste tiden blir dock att jag måste ta mig till SöS varenda vardag oavsett om jag har något annat inbokat eller vill jobba hemifrån den dagen. Ovant för mig och tröttsamt bara det!

Men det får gå, bara det nu hjälper mot den här objudna gästen.

Frisk sjukvård

Min diagnos, som jag fick i februari, fick mig att äntligen ta itu med en del ovanor jag dragits med en tid. Att äta för mycket godis och se för mycket på TV till exempel. Det är alltid lätt att vara entusiastisk i början (tänk på alla nyårslöften) men nu har det gått flera månader och det har gått bra. Jag motionerar flera gånger i veckan på olika sätt. Min redan ägandes motionscykel har fått jobba en hel del, sen går jag på gym och simhall också ca 1 gg/vecka förutom långa promenader med eller utan stavar.

Maten funkar bättre också, känner inte samma sötsug heller och mår oförskämt bra. Får man må bra när man har cancer??? Har gått ner fem kilo trots att jag äter Tamoxifen sen en tid och det ska man ju gå upp av, sägs det.

Det känns nästan overkligt att jag får må så bra, att man kan må bra i den här situationen. Är jättelättad att jag sluppit cellgifter och de tyngsta behandlingarna förstås. I övermorgon börjar strålningen då blir sjukdomen säkert mer påtaglig igen under en tid. Men nånstans vet jag förstås att det kanske inte alltid kommer att vara så här bra, att det kan bli riktigt, riktigt dåligt. Men vill inte låta den vetskapen förstöra hur jag mår just nu och här.

Kanske känns mitt inlägg provocerande för er som har det riktigt jobbigt, men för er som kanske just fått diagnosen vill jag gärna dela med mig av att det kan gå att må bra ändå. Alla gör det inte, men delar vi med oss så blir nog resan lite enklare för oss alla även om förutsättningar och mående är väldigt individuellt.

Defintionsfråga

Undrar lite smått om jag har cancer ifall allt är bortopererat, eller om jag har cancer för att jag behöver efterbehandling av den åkomma man kirurgiskt åtgärdat. Eller om jag har cancer bara för att jag tänker på det och för att jag har ett ärr på ena bröstet. En definitionsfråga.

Om en vecka....

...börjar strålningen.

Ärret på bröstet har läkt fint, men lite buckligt är det ju fast jag ordentligt haft det tejpat hela tiden sen operationen. I och med strålningsstart måste tejpen bort. Ganska logiskt eftersom huden blir känslig och torr. Funderar över att man börjar strålning så snart medan ärren fortfarande lyser röda (har ett litet ärr upp mot armhålan också där man tog några lymfor (osmittade). Men förhoppningsvis vet dom vad dom gör.

I Facebookgruppen diskuteras om man ska göra uppehåll med Tamoxifen eller inte under strålning. Jag fick ingen information om det när onkologen skrev ut receptet. Han sa bara "du kan börja direkt eller vänta lite om du tycker du behöver fundera lite först". Jag började direkt och mår fortfarande bra. Kanske beror det på att jag börjat motionera och även äta lite bättre, eller också beror det helt enkelt på att jag hör till dem som inte får biverkningar. Eller möjligen på att sådana kommer först senare.

Jag har gått ner i vikt också och är väldigt glad över det och kan bara hoppas att det fortsätter några kilo till. Sammantaget känns det som jag själv har kontrollen fortfarande. Cancern vinner inte över mig utan jag mår nästan som vanligt, möjligen lite bättre, konstigt nog.

Hur det känns nästa vecka på väg till strålningen vet jag däremot inte - men "idag mår jag bra".

Vikt och motion

En gång i tiden var jag vältränad idrottare, men det var då det. Under många, många år låg ändå min vikt stilla, hade hundar och var ute och gick flera gånger om dagen, rörde mig en del men motionerade väl inte i egentlig bemärkelse. Runt 50-årsåldern förändrades det lite och vikten började öka så smått men jag gjorde först inget åt det.

En vår bestämde jag mig dock och plockade bort ett antal överflödskilon. För många tyckte en del men jag var nöjd. Lyckades, som så många andra inte hålla mig kvar utan kilona har åter samlats runt magen och redan innan jag fick min cancerdiagnos hade jag bestämt mig för att det var dags att göra något, men ändå inte kommit igång. Riktigt. Mitt största bekymmer var då att jag rörde mig alldeles för lite. Dagarna går åt till att sitta på bussar eller bakom datorer. Kvällarna slutade alldeles för ofta i soffan med TV eller bok och i värsta fall något gott på soffbordet.

Så kom då cancern och inget ont som inte har något gott med sig. Motivationen att förbättra ork och kondition kom direkt - jag vet ju att det kan komma bistrare tider och tuffare behandlingar och då måste kroppen vara stark. Sen fick jag Tamoxifen utskrivet och strax därefter klart för mig att man kan gå upp i vikt av sådana antihormontabletter. 

Nu har jag sedan två veckor lagt om kosten lite och även börjat motionera om inte varje, så åtminstone varannan dag. Motionscykel framför TV, långa promenader, något pass på gym och simhall. Och jag mår så bra. Vikten minskar och orken ökar. Kanske är det minst lika bra medicin som tabletter och strålning, om inte så kommer jag i alla fall klara båda delarna bättre än jag gjort om jag fortsatt skräpäta och sitta stilla. Utmaningen  framöver (läääääänge) blir att inte falla tillbaka i de gamla ovanorna.

11 dagar kvar till strålstart.

En veckas medicinering

Har nu ätit mina Tamoxifentabletter snart en vecka. Känner inget av några biverkningar även om jag i sanningens namn lyssnat lite extra så fort jag haft lite huvudvärk eller känt mig varm. Eller när ena knät gjorde sig påmint när jag tränade. Men vet ju med förnuftet att allt det där hände förr också då och då så förnuftet säger - Inga biverkningar än i alla fall!

Eftersom jag ibland är i övernattningslägenhet har jag en tablettkarta där också, och en i plånboken också för de enstaka tillfällen då jag åker på konferens och kanske bor på hotell (och kan glömma packa ner). Strålningen börjar om ungefär två veckor och jag börjar vänja mig vid tanken. Om inget oförutsett inträffar är planen att jag åker till SöS direkt på morgonen och sen vidare till jobbet, de dagar jag jobbar i stan. Ev tar jag kortare dagar om jag blir mycket trött. Fick några sjukresor att använda vid behov för att slippa vänta på glesa kommunikationer i flera timmar (bor avigt till).

I går var jag till simhallen för första gången på väldigt länge. Måste återuppta den vanan eftersom tabletterna kan orsaka viktuppgång. Måste motionera och simning gillar jag. Kom på när jag stod i duschen att mitt sargade bröst både har blåfärgad missfärning (markören) och tejp över nyläkta ärr men bestämde mig för att det inte var mitt problem. Undrar om jag tänkt likadant ifall jag blivit av med hela bröstet??? När jag var i bastun kom en ung tjej in med en stor tatuering på ryggen och det slog mig att jag har minsann också tatueringar numera. Tre pyttesmå prickar som jag fått inför strålningen. 

Har hittat Facebookgrupper jag trivs med nu och läser och lär om sjukdomen jag har, men egentligen inte märker annat än på tablettkartan som ligger på bordet. Hoppas det förblir så.

Strålningsförberedelser

Jag har hela tiden tagit detta ganska obekymrat, detta med min cancer. Har väntat på kraschen, men den har hittills inte kommit. Jag känner mig ju inte ett dugg sjuk och de analysbesked jag fått har varit - trots allt - positiva. Men när jag gick in i väntrummet på radioterapiavdelningen kändes det. Där satt flera stycken såna där fantastiska kvinnor, utan hår och tydligt sjukdomsmärkta. I väntrummet fanns också barn i rullstol med föräldrar i släptåg. Här var det allvar...

Hjärtat pickade några extra slag ibland medan jag satt där och väntade. En väggklocka tickade envetet fram sekund för sekund. Tick - tack - tick - tack. Mitt och andras liv förkortades bit för bit. Lite ödesdigert. Som tur var slapp jag vänta så länge. En kontaktsjuksköterska kom och hämtade mig, gick igenom mina papper och sen gick vi till skiktröntgenrummet där jag fick lägga mig på en hård brits med likaledes hård kudde och armarna ovanför huvudet med händerna greppande ett par handtag. Skulle ligga helt stilla medan jag åkte fram och tillbaka genom "ringen" några gånger. Det var alltså ingen tunnel som jag trott. Direkt efteråt fick jag tre pyttesmå prickar tatuerade på min överkropp. En på vardera sidan och en mitt mellan brösten. Detta för att vid kommande strålningar kunna ställa in posititionen exakt. Tatueringarna var bara som pyttesmå nålstick och syns nästan inte alls (om man inte vet var de sitter).

Vid mitt nästa besök ska jag få första strålningsdosen och då är det en bestämd tid bokad, men därefter är det drop-in och jag kan komma vilken tid som helst på dagen. Det underlättar för mig som gärna vill att vanliga livet ska fungera så normalt som möjligt. En lättnad att jag inte behöver avboka den där efterlängtade konferensen (jag hinner få min strålningsbehandling på morgonen före avresan) till exempel. Kanske gör man konstiga prioriteringar ibland, men man är ju bara människa...

Denna dag har jag varit på två läkarbesök och en del av det jag sparat in på att ha frikort tänker jag skänka till cancerfonden och insamlingen jag startat.

Inskriven på onkologen

Ja, då har jag bytt avdelning kan man väl säga. Nu är jag inskriven på onkologen och det kommer jag att förbli i fem år. Gårdagens läkarbesök började med att jag själv fick ställa de frågor jag samlat på hög och jag fick bra och raka svar på allihop. Bland annat frågade jag om nödvändigheten av strålning fast man säger att allt är borta (fick en mycket pedagogisk förklaring till varför och hur). Jag frågade också angående antihormopreparat för mig, som redan passerat övergångsåldern, erkände att jag läst hela biverkningslistan och inte var helt nöjd med den. Läkaren förklarade och berättade att det absolut inte är alla som får några biverkningar över huvud taget, och för de som får biverkningar är de oftast inte så stora. Men om det skulle bli besvärligt finns andra preparat att byta till. Skönt!

Eftersom jag har cancer i släkten bad jag också om en ärftlighetsutredning och frågade angående möjligheten att ta bort äggstockarna. Fick nästan direkt besked att mina uppgifter gått iväg till de som utreder ärftlighet och att ev äggstocksoperation kan göras först efter avslutad strålbehandling. Snabba besked gillar jag - det känns tryggare så. Dom har koll. Dom bryr sig.

Fick Tamoxifen 20g utskrivet och ska äta det i fem år. Kommer att börja med strålning om några veckor. 16 strålningstillfällen blir det. Fick veta att man strålar 16 ggr om det är höger bröst, men 25 om det är vänster. Detta på grund av att strålning på vänstersidan är närmre hjärtat och av säkerhetsskäl delar man därför upp doserna på fler tillfällen.

Efter inskrivningen blev det en timmes lucka i programmet innan jag skulle infinna mig på radioterapiavdelningen för skiktröntgen och strålningsförberedelser...

Funderingar och tacksamhet

Det har gått några dagar sen senaste läkarkontrollen då jag även fick analysbeskedet från operationen. Känner mig fortsatt trygg i beskedet att "allt är borta" även om jag vet att det är en bedräglig trygghet. Tveksam till strålning, ibland hoppas jag slippa den helt, ibland tänker jag att jag är galen om jag inte tar emot all behandling som erbjuds. Ytterligare andra dagar undrar jag om jag måste boka av precis allting under maj-juni eller om jag fortfarande kan se fram emot den där planerade resan..

Det är dumt att grubbla. Varför gör man det ändå? På fredag får jag svar, och kanske också ett schema för min behandling och sen får jag väl ta ställning till prioriteringarna då. Mitt realistiska jag tjafsar en del med min mer känslomässiga sida och utgången är än så länge oklar. Mitt "största" problem har nästan varit den där förbaskade bröstvästen. Nån mer än jag som retat sig på att kardborrbanden öppnar sig vid de mest vansinniga tillfällen??? Jo, jag fick tipset om hake och hyska, men, men... (får förstås skylla mig själv ;-)

Sover gott om nätterna och är jättetacksam för det. I Facebookforumet läste jag om en person som verkade ha ungefär samma diagnos som jag men som drabbats av ångest och var helt utom sig av rädsla. Lider med henne. Sådan rädsla verkar nästan mer plågsam än själva diagnosen i sig.

Ser till min glädje att min blogg läses av ganska många redan. Och ännu gladare blev jag när jag såg att det kommit in lite bidrag till min insamling. Funderar lite på att sätta in en slant gång jag sparar in på att jag nu uppnått frikortsnivå i vården. Om jag slipper betala i vården kanske jag kan bidra till forskningen i alla fall..?

Bidra gärna du också om du har möjlighet: Cancerhoppet

Viktigt

Det senaste året har jag varit lat vad gäller att röra på mig, jag har också varit rätt glad i sötsaker. Detta är ingen bra kombination och för någon månad sedan bestämde jag mig för att nu fick det vara slut med det. Naturligtvis hängde det ihop med cancerdiagnosen - bra kondition och lagom vikt är ju aldrig fel när man ska tackla sjukdomar av alla de slag.

Har alltså börjat träna, gå långa promenader, använda motionscykeln som jag har hemma och även ändrat lite på kosten. Något kilo har till och med försvunnit och jag var så nöjd med det. Men nu har jag fått mina antihormontabletter och läser att man går upp i vikt av dom. Jag ska ju äta dom i fem år så jag bävar för vad som kan komma att hända då. NÅgon skrev på Facebook att tabletterna sänkte ämnesomsättningen med 30% - det är inte lite det. 

Jag väger redan drygt 10 kg mer än min "favoritvikt" (som jag hållt i hela livet tidigare) och definitivt 5-6 kg över vad möjligen kan trivas någorlunda med. Vill inte gå upp i vikt!!! Kanske får målsättningen bli att hålla vikten i stället? Så att jag och mina bilringar går ner i vikt, trots att tabletterna och antihormonerna går upp s a s och vi hamnar på plus minus noll. Kanske värt att försöka i alla fall...

Har idag tagit min andra tablett. 1 823 stycken kvar...

Positivt analysbesked

Några veckor efter min tårtbitsoperation var det äntligen dags att få mer information om vad analyserna av det dom plockat bort visat. Sedan tidigare vet jag ju att det var en liten tumör och att portvaktskörteln inte visade någon smitta vid snabbanalysen under operationen.

Jag hade också per telefon fått ett preliminärt besked om att man kommit fram till att "allt var borta" och att det var en hormonkänslig tumör. Så det kändes ju rätt bra, även om det förstås inte alls är bra att ha cancer. Undrar lite smått om jag har cancer ifall allt är bortopererat, eller om jag har cancer för att jag ska diskutera efterbehandling av den åkomma man kirurgiskt åtgärdat. Eller om jag har cancer bara för att jag tänker på det och för att jag har ett ärr på ena bröstet. En definitionsfråga.

Hur som helst - hos doktorn fick jag veta att tumören var ca 12 mm stor och av grad 1. Att man tagit ut 3 lymfor som alla var friska. Tillväxtgraden är låg och den är hormonkänslig. Enligt doktorn är allt det här "bra". Och det var en stor lättnad att få veta allt detta. Jag fick en utskrift från journalen när jag bad om det så att jag verkligen har alla fakta (fast på fikonspråk).

Längst ner på pappret står: "kan i adjuvant syfte föreslås strålbehandling mot bröstet samt endokrin behandling med Tamoxifen". Nu går jag här och funderar på strålbehandlingen. Spontant vill jag förstås ta emot all behandling som erbjuds, men strålbehandlingen är ju lokal och man säger bestämt att allt är borttaget. Gör strålningen ändå nytta då? Tamoxifen däremot känns ur mitt lekmannaperspektiv bättre, det verkar ju övergripande och den cancer jag hade uttrycker östrogenreceptorn till 100% och ska då vara väldigt mottaglig för den sortens behandling.

Eftersom en närstående gått bort i äggstockscancer funderar jag på om det vore bra att ta bort äggstockarna i förebyggande syfte. Behöver dem liksom inte längre och det ska finnas samband mellan bröstcancer och äggstockscancer. Strålning mot bröstet ger ju inget skydd mot äggstockscancer...

Lite att fundera på - om en vecka träffar jag onkolog för första gången och då kanske jag får svar på alla mina frågor.

Facebookgruppen

Medan jag väntade på operationen hade jag hittat en stor Facebookgrupp om bröstcancer. Då kände jag mig inte riktigt mogen för att begära att få gå med, men efter operationen tog jag steget. Tänkte det kunde ge mig information inför det kommande analysbeskedet som låg några veckor fram i tiden. Tills dess visste jag ju egentligen ingenting bestämt. Det kunde ju visa sig att det dom opererat bort innehöll något som man inte tidigare sett eller förstått. Hur stor eller liten risk det var för detta hade jag inte en aning om så jag tänkte söka mig till en grupp för att hitta medsystrar.

Så blev det inte. Alltså - jag gick med i gruppen och jag blev hälsad välkommen av många. Men diskussionerna höll ärligt talat på att knäcka mig. Här fanns personer som kämpat med sin cancer i flera år, personer som nyligen fått en riktigt tuff diagnos, tagit bort båda brösten, provade peruker och gick på cellgift. Plus dom med metastaser och svåra biverkningar. Och en och annan som gått bort, vilket andra i gruppen meddelade. Jag har otroligt stor respekt för dessa kvinnor, de visade stor styrka och även omtanke om varandra och jag förstår att stödet där är oumbärligt för dem. Men för mig, som var alldeles i början kändes det otroligt knäckande och jag trillade faktiskt ner i ett litet hål tillfälligt.
Kanske var det så här min framtid såg ut?

Plötsligt blev det svårt att fokusera på de trots allt positiva budskapen jag fått från min egen läkare. Liten tumör, tidig upptäckt, ingen spridning till portvaktskörteln osv. Dumt nog letade jag ännu mer i gruppen, tänkte att det måste väl finnas NÅN som är ungefär som jag. Men jag hittade ingen. Antingen var jag för tidigt ute med att söka mig till gruppen, eller också var det så här det blev. För alla. Några jobbiga dagar blev det i alla fall.

Den där "bröstvästen"

Efter min tårtbitsoperation skulle jag bära en tätt åtsittande så kallad "bröstväst" dygnet runt första veckan och därefter dagtid ytterligare några månader. Plagget ifråga påminner rätt mycket om en sport-BH men sitter hårdare och knäpps fram. Med kardborrband.

Gissa hur det känns när man sitter i ett viktigt möte och det skrapar till vid bröstbenet och man inser att kardborrband på hårt åtsittande underplagg har sina begränsningar. Särskilt om man vill andas, eller böja sig framåt för att fatta pennan. zzzkraaaap. Ytterligare en bit släpper taget...

Snacka om att tappa mötesfokus! Nu är det jag som sätter dit alternativ knäppning längs framkanten. Den som uppfann det här plagget missade något väsentligt i funktionen...

De första dagarna efter operation

De första dagarna efter operationen hade jag lite ont, men inte värre än att Alvedon räckte. Sömnen blev väl sisådär. Sova på opererade sidan gick förstås inte och jag vaknade om jag råkade "försöka". Dygnet runt skulle jag bära en så kallad "bröstväst" vilket närmast kan beskrivas som en sport-BH modell "extra allt". Den satt verkligen åt! Det var inte helt bekvämt att sova med den, men samtidigt höll den ju mitt ömmande bröst på plats. Jag jobbade inte den första veckan - utom ett möte jag ville vara med på plus en del skrivgrejor jag kunde gör hemifrån. Den andra veckan var jag igång nästan som vanligt. Hade fått två veckors sjukskrivning med mig, men utnyttjade den aldrig utan bestämde själv att jag skulle må bättre av att hålla mig sysselsatt. Eftersom jag har förmånen att i viss mån bestämma mina tider själv var det inget konstigt beslut och det fungerade bra även om jag var lite trött på grund av orolig nattsömn.

Gjorde sjukgymnastikrörelserna flera gånger om dagen. Enligt instruktionerna skulle man ligga på golvet och tänja och sträcka axelleden, men det blev enklare mot en vägg eller bara i luften. Då kunde jag göra dem oftare också och mot slutet av andra veckan hade jag inga som helst besvär med rörelserna längre. Fortsätter ändå då och då för säkerhets skull.

Efter operationen

Det första jag gjorde när jag vaknade upp efter operationen var att känna efter om mitt högra bröst fanns kvar. Det gjorde det och allt kändes genast lite bättre. Vid min ålder borde inte brösten vara något huvudämne. Inte är de särskilt snygga längre och det är just ingen utom jag själv som ser dem. Men ändå! Det hade inte behövts någon stor operation, tydligen. Ett gott tecken? Kanske!

Jag blev transporterad från uppvak till avdelningen där jag fick te och några smörgåsar. Smakade gott. Hade ju inte ätit sen kvällen före och nu var det eftermiddag. Dåsig vila i sängen avbruten av sköterskor som kom och kollade blodtryck, gav mig värktabletter (fast jag hade inte särskilt ont) och kollade såret. Kirurgen tittade förbi och berättade att operationen gått bra. Enligt röntgen hade allt tagits bort. Min tumör hade varit "besvärlig att få tag i" men väl avgränsad och portvaktskörteln hade inte visat några spår av cancer så inga ytterligare lymfkörtlar hade tagits bort.

Sov på sjukhuset och nästa morgon blev det ytterligare några kontroller samt instruktion från en sjukgymnast på några rörelser jag skulle göra för att bibehålla rörligheten i axelleden trots de lite stramande operationsärren. Blev till min förvåning också tillsagd att duscha, även på operationsområdet, för att man skulle se att sårtejpen satt ordentligt kvar, vilket den gjorde. Vid elvatiden åkte jag hem och då, först då tog jag mod till mig och informerade mina söner att nu var mamma nyopererad, prognosen var bra så här långt och jag mådde bra.

Operationsdagen

Genom ett återbud fick jag chans till operation en vecka tidigare och det tackade jag naturligtvis ja till, även om en sköterska sa "det finns ingen anledning att ha någon panik i ditt fall, så bråttom är det inte". Men skjuta upp det fanns inte på kartan. Jag ville bara ha bort det som inte skulle vara där.

Tvätt med Descutan kvällen före. Nytt farväl till bröstet - det kunde ju tänkas att man skulle hitta nåt under operationen och ta bort hela bröstet- orolig sömn i rena lakan. Morgon. Ny tvätt och sen färd till sjukhuset där jag först fick träffa kirurgen som till min stora förvåning ställde följande fråga:
-Vad är det jag ska göra?
Jag frågade förbryllat om hon inte visst det, själv.... Men då log hon och sa att hon trodde hon visste, men hon ville höra mina ord för att få veta vad jag förväntade mig, eller tänkte. En bra start. Tack vare mitt googlande visste jag nästan precis vad som skulle ske och jag fick godkänt på läxan. Kände mig lugnad efteråt. Den lite skämtsamma tonen avdramatiserade det hela.

Det blev nytt ultraljud, tuschritning på bröstet där snittet skulle läggas, en injektion direkt i bröstet och sen inskrivning på avdelningen för några timmars seg väntan. Värst blev det när jag fick en dos piller, bland annat morfin, för avslappningens skull. Jag har i 20 års tid trott att jag varit allergisk mot alla morfinpreparat (andningsstillestånd) men narkosläkaren hade bestämt sig för att ändå testa under övervakning. Jag fick ju en reaktion, hjärtklappning och ångest, när jag väntade på andningsstilleståndet som aldrig kom. Kände just aldrig av någon avslappnande effekt heller utan mådde mest som vanligt när jag insåg att jag faktiskt inte var allergisk mot det piller jag fått.

Blev ivägkörd på toa och gick sedan med droppställning och allt in till operationssalen där jag fick lägga mig på operationsbordet med armarna utsträckta åt varsitt håll. En vänlig sköterska smekte min ena hand medan dom förberedde allt. Kändes lite fånigt, men också lugnande. Narkossköterskan försökte konversera i väntan på kirurgen och frågade hur jag mådde, vad jag kände. Mitt enda svar blev: -Jag vill bara ha detta gjort.

Och så blev det. De tog fram andningsmasken och bad mig dra några djupa andetag...

Före operation

Många tankar snurrade. Fortfarande var jag inte särskilt orolig. Väntade faktiskt lite på "kraschen" när jag äntligen skulle däcka på grund av cancerdiagnosen. Det "skulle" man ju göra. Men den kom aldrig. Det blev mest mindre reaktioner, som när jag en kväll stod och fotograferade mina bröst för att liksom ta farväl. Utifallattom. Eller när jag febrilt kände igenom mitt sjuka bröst för att konstatera att det fortfarande inte kändes nåt, fast jag visste exakt var jag skulle känna. Dom hade kanske tagit fel?

Letade på Facebook efter cancergrupper och hittade en "Bröstcancer - den ovälkomna gästen" som jag funderade på att gå med i, men avstod då eftersom jag inte kände att jag "var där än". Googlade på nya nyckelord och lärde mig mer och mer. Bland annat att överlevnaden på just bröstcancer är väldigt god, att Sverige är bäst i Europa och att Stockholm är bäst i Sverige. Fokuserade på allt positivt jag kunde hitta och höll fast vid hoppet. En lätt operation, en frisk portvaktskörtel...

Fyllde i min hälsodeklaration och blev då tvungen att fylla i närmast anhörig (jag är ensamstående) och fick för första gången ta upp det med min bror. Utöver mina barn är han den som står mig närmast och barnen ville jag skona, även om de är vuxna sedan länge har jag svårt att släppa mamma-rollen, att skydda dem mot världen då och då. Var noga med att nämna att prognosen var god och att han inte skulle oroa sig. Plus att han absolut inte fick nämna något för vår gamla mamma, hon skulle definitivt slippa höra att jag var sjuk. Och det var vi överens om. Mina söner visste fortfarande ingenting och jag visste inte hur jag skulle kunna berätta för dom. Sköt upp det hela tiden.

Dags för analysbesked

När dagen kom då jag skulle få mitt analysbesked var jag förstås nervös. Två förändringar. Snabb process från vården. Var stod jag egentligen? Vad skulle hända? Själva kallelsen var inte särskilt lugnande för där fanns massor med information som helt klart pekade på operation och kommande behandlingar. Möte med narkosläkare och kirurg. Så egentligen visste jag ju "att", men inte exakt "vad".

En vänlig läkare berättade att den ena förändringen var en liten cancertumör (den andra var inget att bry sig om) och att den skulle tas bort. Den satt "bra till" och det behövdes bara en mindre operation, inte hela bröstet. Jag fick information om hur det skulle gå till i stora drag både inför och under operation och även på lite längre sikt. Att jag googlat tidigare gjorde det lättare att förstå allt prat om portvaktskörtel, sentinel node och axillutrymning.

Innan jag lämnade sjukhuset denna dag hade operationsdatum bokats och jag skulle opereras exakt fem veckor efter första mammografitillfället. En snabb process som jag var tacksam för.

Bloggen speglar inte riktigt tidsrymden eftersom jag skriver i efterhand och har valt att publicera ett inlägg per dag tills jag är ikapp verkligheten.

En annan Facebookgrupp

Den första facebookgruppen om bröstcancer som jag gick med i gav mig stora skälvan. Där fanns alltför många som varit sjuka länge eller hade dålig prognos. Det vimlade av medicinska uttryck, cellgifter och liknande. Nu ska man väl inte sticka huvudet i sanden, en dag kanske jag också är där, men inte nu. Nu behöver jag ha kontakt med folk i min egen situation. Folk som är alldeles i början av resan att utbyta erfarenheter med.

Nu har jag hittat en ny grupp som verkar innehålla det jag söker. Där finns både nybörjare och mer avancerade men tonläget är ett annat, mer positivt kanske eller också passar det bara mig bättre. Tror jag blir kvar där tills vidare och ser vad det ger.

Berätta för andra

Under de här första veckorna var jag rätt ensam om min cancer. Eftersom jag är ensamstående hade jag ingen som jag på ett naturligt sätt kunde dela situationen med. En enda väninna fick veta att jag varit på mammografi och inte fått det besked jag önskat (och som man väl oftast utgår från att man ska få). Jag kunde inte berätta för mina vuxna barn eller andra anhöriga. Tänkte att jag inte skulle göra det förrän "det blev nödvändigt". Alltså om det blev tuffa behandlingar och håret skulle rasa och sjukdomen inte skulle gå att dölja längre. Sköt det ifrån mig lite själv också. Det man inte talar om finns inte. Fast på jobbet berättade jag - det blev ju en del läkarbesök och frånvaro som måste förklaras.

Men jag var ju inte sjuk. Inte än. Inte förrän jag fått analysbeskedet. Fast det var "två förändringar". Inte en. Jag var inskriven på cancermottagningen. Så självbedrägeriet var rätt genomskinligt. Hade mycket att göra den här perioden och fick inte mycket tid att fundera vilket var lika bra det. Till saken hör att jag för cirka 15 år sedan verkligen varit snubblande nära döden i en allergichock. Andningsstillestånd till och med. Ett minne som aldrig bleknar. Det här med cancer kan också vara dödligt - det vet jag ju, men det kändes inte tillnärmelsevis så påtagligt som den där gången för länge sen. Jag vet sedan dess att jag inte är odödlig. Vilket förstås inte hindrar att jag, precis som de flesta, helst vill leva.

Rosa bandet eller..?

Idag var jag i affären och vid kassan låg det kvar en kartong med såna där rosa-bandetreflexer. "Vi fokuserar på bröstcancer" stod det. Ville nästan köpa hela kartongen, men det finns väl andra sätt att stötta cancerforskningen tänkte jag. En insamling för mig och alla andra som har (förmodligen har) mammografin att tacka för så mycket. Tidig upptäckt är ju jätteviktig. För min egen del vet jag att min pyttelilla tumör inte upptäckts på länge om jag inte gått på den där rutinkontrollen. Vet förstås inte heller om det räcker, men prognosen är i alla fall bra mycket bättre. Tack vare mammografi och att man blir kallad till sådan regelbundet efter en viss ålder finns chansen att upptäcka det som ännu inte märks eller känns.

Insamlingen Cancerhoppet hittar du via länken här till höger.

Mammografi är inte det enda som behövs

Idag fick jag kloka ord från en annan cancerdrabbad. Bara för att jag själv är tacksam för att mammografin upptäckte något som sedan visade sig vara cancer betyder ju inte det att mammografi upptäcker allt. Det är lika viktigt att regelbundet känna igenom sina bröst förstås. Metoderna kompletterar varandra och båda behövs. För min del var knölen faktiskt så liten att till och med läkaren sa att den inte kändes fast man visste var den fanns, men varianterna är många.

Det är ju alltid individuellt, vad man hittar, hur man tolkar och inte minst hur man mår.

Googlat

Hur gjorde man förr när man fick besked från doktorn? Det fanns ju ingen chans att ta reda på mera själv förr i tiden. Om man inte kände någon, eller lyckades slå upp medicinska termer i nåt lexikon. Idag ser det guskelov annorlunda ut och Google blev en flitigt utnyttjad vän medan jag väntade på första analysbeskedet.

Först sökte jag på cancerfondens sidor, forskning och vårdsidor, sen letade jag efter bloggar och artiklar av olika slag. Trots att jag begränsade mina sökningar till just bröstcancer fanns det överväldigande mängder av information. Någonstans tyckte jag mig hitta en röd tråd - det fanns möjlighet att operera bara en liten bit av bröstet, alla verkade få strålning, om det fanns spridning till lymfkörtlarna skulle det bli besvärligare men det fanns något som kallades för portvakten, en körtel som analyserades direkt under operationen.

Behandlingen kunde kompletteras på olika sätt, om det exempelvis var en hormonberoende tumör behövdes tabletter mot det. Biverkningar kunde vara att man hamnade i ett för tidigt klimakterium, stod det. Hur det skulle påverka mig som redan passerat klimakteriet framgick inte.

Långt senare hittade jag information om detta och det var då jag bestämde mig för att blogga lite om mina upplevelser och det jag hittar på min cancerresa. Alltid hjälper det någon. Det jag skriver idag är sånt jag själv gärna hade hittat när jag googlade i början. Sånt som varit och är viktigt för mig. Och kanske också för dig som läser min blogg.

Jag vill fokusera på att det finns hopp, att cancer går att bota oftare än man många gånger tror. Därför har jag också startat en insamling - Cancerhoppet - som du hittar här till höger. För oss som vill ge fler hopp och för oss som kanske vill säga tack, tack för att forskningen redan gjort så mycket så att fler får chansen att bli botade.

Kompletterande bilder

När dagen för återbesöket kom hade jag väl landat något, även om jag var nervös. Tänkte att det kanske var ärret efter det där hundbettet jag fått för länge sen som syntes på mammografin. Eller så var det bara en cysta. Eller nåt annat. För jag var ju inte sjuk och jag kände fortfarande ingenting i bröstet.

Den här gången skulle bilderna tas på en annan avdelning. I väntrummet satt en kvinna utan hår och verkligheten blev plötsligt uppenbar. Jag satt i samma väntrum som de cancersjuka och det fanns förstås en anledning till det. Att jag fått kallelse dit. Efter en stunds väntan blev jag uppropad och en vänlig sköterska informerade om att det behövdes flera bilder ..." och några extra på ditt högra bröst". Precis som jag "visste". Sedan blev det ultraljudsundersökning och en tystlåten läkare kollade länge, länge medan jag låg på britsen och blev mer och mer nervös. Till sist bestämde hen sig och sa att det fanns "två förändringar". Inte en! Två!!! Spridning, redan! Blodtrycket som togs lite senare var inte i samma nivå som vanligt.

Det togs prover på förändringarna, en tunn nål bara och det gjorde inte alls ont. Inte i bröstet, men möjligen i själen. En vecka senare skulle jag få komma tillbaka och få besked om vad proverna visade. Det gick åtminstone snabbt, men jag förbannade mig själv att jag skjutit upp mammografin de där tre veckorna...

Kallelse till mammografi

Det kom en kallelse till mammografi. Andra gången för min del och eftersom jag har syskon som gått bort i cancer var det en självklarhet att gå. Men det angivna datumet passade inte alls, tyckte jag så jag bokade om den tre veckor framåt i tiden.

Och när det blev dags gick jag från jobbet med en skämtsam kommentar om "tuttpress". Undersökningen var som vanligt och de lovade skicka brev inom två veckor oavsett resultat. En trygghet. Sen glömde jag nästan bort alltihop. Så där som man brukar göra. Men bara i en vecka, för då kom ett brev från sjukhuset och jag tänkte flyktigt att det gått väldigt fort, hade ju bara gått en vecka. Sen öppnade jag och läste...

De behövde fler bilder och jag var välkommen på återbesök redan kommande vecka. Att det inte bara var några misslyckade bilder som låg bakom förstod jag när det i kallelsen stod att besöket kunde ta flera timmar, att det kunde bli röntgen och att jag skulle få träffa läkare. Luften gick ur mig helt. Nu hade jag också fått cancer, jag kände mig helt säker. Underligt nog "visste" jag vilket bröst det var fråga om också eftersom det ilade och stack i det med jämna mellanrum. Men känna något kunde jag inte hur jag än försökte.

Fick groteska fantasibilder av en sån där äppelpipa - som man tar bort kärnhus med - och ville liksom bara trycka ett stort hål igenom mig för att få bort bröstet och allt runtomkring. Ville inte ha! Ville inte veta! Ville inte tänka! Och ville absolut inte erkänna ens för mig själv att jag faktiskt skjutit upp mammografin flera veckor. En fantasiknöl växer oerhört mycket på tre veckor och det var mitt eget fel.

Insamling till cancerforskning

Idag är det min mammas födelsedag. Hon fyller 92. En fantastisk människa som trots ålderskrämpor alltid håller humöret uppe. Syn och hörsel sviktar, hjärtat sköter sig inte riktigt som det ska och balansen är kaputt efter en stroke för tio år sen. Men hon är klar i huvudet och bor kvar hemma, om än med hemtjänststöd. Hon har redan förlorat två barn i cancer och när jag fick min diagnos var min första tanke att detta ska jag ALDRIG tala om för mamma. Jag kunde knappt tala om det för min kvarvarande bror heller. Nu är det ju bara han kvar som ännu inte fått detta gissel av oss fyra syskon. Tidig upptäckt är A och O och det känns väldigt viktigt att alla får chansen att testa det som går att testa.

Det behövs forskning om detta och till forskning behövs pengar. Därför har jag idag bestämt mig för att starta en insamling hos cancerfonden. Kanske kan jag då bidra till forskningen om cancer och ge fler möjligheten att veta mer i framtiden. Vill du bidra? Har du också erfarenhet av tidig upptäckt tack vare rutinkontroller? Egna eller andras?

Jag kommer att blogga om min cancerresa. Den har precis börjat och prognosen är än så länge god. De flesta blir ju faktiskt botade från bröstcancer idag och det känns bra att tänka på. Därför vill jag bidra till forskningen så att överlevnadsprocenten blir ännu högre i framtiden. Och som ett tack till att mammografi finns och att jag fick en kallelse dit för ungefär två månader sen. Och för att färre mammor ska behöva uppleva att deras barn går bort i förtid.

Insamlingen blir min present till mamma.

Här hittar du insamlingen: Cancerhoppet - namnet funderade jag länge på, men det finns ju hopp, trots att man fått cancer och genom insamlingen hoppas jag förutsättningarna blir ännu bättre i framtiden.